Var på Naturvårdsverkets Klimatforum förra veckan. Väldigt bra program. Intressanta, relevanta föredrag. Bra diskussioner.
Men någonting känns väldigt konstigt. Här står statliga Naturvårdsverkets experter och med engagemang och eftertryck visar hur viktigt och bråttom det är att vi lägger om livsstil. Att ansvaret inte bara ligger på individnivå, utan att det också handlar om att undanröja systemfel. Fel som politikerna ytterst har ansvar för att få bort. Samtidigt bryter lika statliga Vattenfall brunkol så det ryker i Tyskland. Skövlar hela byar för att låta dagbrotten breda ut sig.
Hur kan man förvänta sig att vi enskilda ska lägga om hela vår livsstil när staten talar med djupt kluven tunga? Vad är det för mening att staten låter experter utreda och göra väl underbyggda (larm)rapporter när den samtidigt undergräver allt vad gäller klimatarbete genom att elda på brunkolsindustrin i Tyskland?
Fredrik Reinfeldt förklarar i en intervju i Sydsvenskan att staten inte ska lägga sig i och styra Vattenfall. Det är koncernledningens uppgift, inte ägarens, menar Reinfeldt. Goddag yxskaft Fredrik. Det hörs på namnet vad en styrelse ska göra: styra. Överlåter man det till ledningen, då blir det som i Skandia.
Det hela är sorgligt, beklämmande och patetiskt. Men Klimatforum var ändå en bra dag. En i princip fullsatt aula på Stockholms universitet, 1 100 personer var samlade. En av dem var Reinfeldts miljöminister, Andreas Carlgren. Men Vattenfall stod inte nämnt i hans manus. Undra på det.
söndag 7 december 2008
fredag 14 november 2008
Spara energi – vaccinet mot klimathotet
Har just varit på Naturskyddsföreningens höstkonferens med temat ”Halva energin – hela välfärden”. Det lät spännande och programmet såg lovande ut. Men det var rätt ljummet måste jag säga. Alla deltagare var ju överens. Klart vi ska spara energi. Klart det går. Men hittills har trots allt inte mycket hänt, inte minst från regeringens sida. Det konfereras och det utreds. Och utredningarna blir försenade.
Ola Alterå, statssekreterare hos Maud Olofsson, gav dock vissa hoppingivande signaler. Att minska energianvändningen är temat för näringsdepartementet inför Sveriges ordförandeskap i EU nästa år, enligt Alterå. ”Eftersom det är det vi har fokuserat minst på hittills”.
Det är bra att Naturskyddsföreningen arrangerar sin konferens kring det här temat. Att minska vår användning har kommit helt i skuggan av förnyelsebara energikällor, elhybrider och koldioxidlagring. Trots att vi kan komma väldigt långt med hjälp av teknik som finns redan i dag.
Naturskyddsföreningen kräver halverad energianvändning till 2050. Det gör man helt rätt i. Först måste vi spara energi. När vi har minskat vår användning kan vi exportera grön, förnybar energi för att få effekt även i övriga Europa.
En rapport från Internationella Energiorganet IEA visar att det viktigaste sättet att minska utsläppen av växthusgaser är just energieffektivisering. Konsultfirman McKinsey har kommit fram till liknande slutsatser. Ändå får frågan inte särskilt stort genomslag i media.
Naturskyddsföreningens ordförande, Mikael Karlsson, får försöka synas mer i media. Han är nämligen en riktigt bra retoriker och levererar metaforer och oneliners på rad. Vaccin och medicin till exempel. Energieffektivisering är vaccinet mot klimatförändringarna. Medicinen är förnybara energislag. Hur logiskt riktig denna beskrivning är kan man ju fundera över. Men den är slagkraftig och lätt att förstå. Eller när han beskriver det faktum att vi kan komma långt genom att använda teknik som redan finns:
”Frukten hänger väldigt lågt, det är bara att plocka och njuta.” Kan inte låta bli ännu ett Mikael Karlsson-citat: ”En mental miljörevolution rullar fram över världen”. Snyggt Mikael, se nu bara till att media hör dig också.
Enligt en rapport från Sweco kan Sveriges totala energianvändning halveras redan till 2030. Så visst finns det hopp om klimatet. Och det finns (äntligen) visioner. USA har fått en president som sätter klimatarbetet högt på agendan och som vill ta över ledarrollen även i miljöarbetet. EU släppte igår ett nytt energipaket med flera skarpa åtgärder. Men det är verkligen dags att det händer konkreta saker. Dags att sluta prata. Och sluta sitta av tiden på sådana här konferenser.
Ola Alterå, statssekreterare hos Maud Olofsson, gav dock vissa hoppingivande signaler. Att minska energianvändningen är temat för näringsdepartementet inför Sveriges ordförandeskap i EU nästa år, enligt Alterå. ”Eftersom det är det vi har fokuserat minst på hittills”.
Det är bra att Naturskyddsföreningen arrangerar sin konferens kring det här temat. Att minska vår användning har kommit helt i skuggan av förnyelsebara energikällor, elhybrider och koldioxidlagring. Trots att vi kan komma väldigt långt med hjälp av teknik som finns redan i dag.
Naturskyddsföreningen kräver halverad energianvändning till 2050. Det gör man helt rätt i. Först måste vi spara energi. När vi har minskat vår användning kan vi exportera grön, förnybar energi för att få effekt även i övriga Europa.
En rapport från Internationella Energiorganet IEA visar att det viktigaste sättet att minska utsläppen av växthusgaser är just energieffektivisering. Konsultfirman McKinsey har kommit fram till liknande slutsatser. Ändå får frågan inte särskilt stort genomslag i media.
Naturskyddsföreningens ordförande, Mikael Karlsson, får försöka synas mer i media. Han är nämligen en riktigt bra retoriker och levererar metaforer och oneliners på rad. Vaccin och medicin till exempel. Energieffektivisering är vaccinet mot klimatförändringarna. Medicinen är förnybara energislag. Hur logiskt riktig denna beskrivning är kan man ju fundera över. Men den är slagkraftig och lätt att förstå. Eller när han beskriver det faktum att vi kan komma långt genom att använda teknik som redan finns:
”Frukten hänger väldigt lågt, det är bara att plocka och njuta.” Kan inte låta bli ännu ett Mikael Karlsson-citat: ”En mental miljörevolution rullar fram över världen”. Snyggt Mikael, se nu bara till att media hör dig också.
Enligt en rapport från Sweco kan Sveriges totala energianvändning halveras redan till 2030. Så visst finns det hopp om klimatet. Och det finns (äntligen) visioner. USA har fått en president som sätter klimatarbetet högt på agendan och som vill ta över ledarrollen även i miljöarbetet. EU släppte igår ett nytt energipaket med flera skarpa åtgärder. Men det är verkligen dags att det händer konkreta saker. Dags att sluta prata. Och sluta sitta av tiden på sådana här konferenser.
söndag 9 november 2008
Passion for business - även för män
En kompis reagerade på senaste inlägget. Hon tyckte att jag i själva verket la över ansvaret för ojämlikheten på kvinnan. Det var inte så jag menade. En icke-handling från en man är också en handling. Jag ser resonemanget som ett försök till förklaring, aldrig som en ursäkt för oss män att inte ta tag i situationen och aktivt jobba för en förändring.
Men diskussionen i sig är viktig och leder till förändring. Själv har jag efter detta blivit mer medveten om min egen roll i mitt förhållande och varit uppmärksam på situationer där jag borde göra mer men inte har ”behövt”. Och tagit tag i saken. Känns riktigt skönt, hoppas det fortsätter.
Nåväl, hur är då Anna Carrfors Bråkenhielms tidning, Passion for Business? Riktigt bra. Länge sedan jag läste ett livsstilsmagasin som kändes angeläget, engagerande och – på riktigt. Detta visserligen sagt med stort överseende för att de flesta som intervjuas är SÅ framgångsrika och lyckliga och duktiga. Det som ska vara inspiration blir lätt flåshurtigt och utmattande och kanske till och med lite nedslående. "Och här sitter jag och kommer ingen vart…"
Men, i övrigt är hela upplägget intressant, överraskande och intelligent. Överraskande mest i att det är så traditionellt. Inget flams. Inte 40 sidor redaktionell prylreklam. Enkelt, rakt på sak, människor i fokus, kort och längre om vartannat i en mix helt by the book. Det är vinkeln på kvinnligt företagande – i allt – som gör tidningen så bra.
Det närmaste jag kommer att tänka på är tidningen Chef. Här finns många likheter. Passion for Business är ingen affärstidning. Det är en karriärtidning. Och när de spränger in några sidor mode så känns det inte krystat. Känns inte som en ursäkt för produktplacering och utfyllnad för att skapa ett ”fylligt” magasin. Det känns bara helt rätt. När får jag som man ett liknande magasin? Fast ärligt talat, behöver jag det? Det går lika bra med Passion for Business. För den visar ju faktiskt en spegelbild av mitt eget liv och situation. Fast spegelvänt liksom.
Som manlig chef tycker jag det är urintressant att läsa om mammorna som gjorde karriär och hur deras nu vuxna barn upplevde det. Eller om undersökningen som visar att var tredje kvinna oroar sig för att föräldraledigheten skadar karriären. Om Liza Marklunds syn på framgången och sin karriär ur ett kvinnligt perspektiv. Varför skulle det inte angå mig som man?
Bäst är när finansmannen Christer Gardell intervjuas under vinjetten Topman (nej, den vinjetten får de allt byta, lågvatten!). Han är så jämställd och så van vid att jobba med kvinnor och oj vad han söker efter kvinnliga medarbetare och oj vad de skulle bidra med mycket i finansvärlden. Han verkar vara en riktig "topman" i ordets alla bemärkelser. Tills sista frågan tar upp att han är tävlingsmänniska och hur viktigt är egentligen tävlandet i jobbet? ”Väldigt viktigt. Jag försöker alltid att hitta tävlingsmomentet. /…/ Jag konstaterar att kvinnor är mindre benägna att tävla.”
Trots vad han konstaterar (oavsett om det är rätt eller fel) är han inte det minsta intresserad av att själv ändra perspektiv eller värderingar. Så att hans arbetsmiljö och kultur kanske skulle trigga fler kvinnor att lockas till hans företag. Om du någon gång undrat vad strukturell ojämlikhet innebär har du ett klockrent exempel här.
Den 9 december går jag till tidningsbutiken. Då kommer nästa nummer av Passion for Business. Hoppas de har flyttat den från hyllan med damtidningar då.
Men diskussionen i sig är viktig och leder till förändring. Själv har jag efter detta blivit mer medveten om min egen roll i mitt förhållande och varit uppmärksam på situationer där jag borde göra mer men inte har ”behövt”. Och tagit tag i saken. Känns riktigt skönt, hoppas det fortsätter.
Nåväl, hur är då Anna Carrfors Bråkenhielms tidning, Passion for Business? Riktigt bra. Länge sedan jag läste ett livsstilsmagasin som kändes angeläget, engagerande och – på riktigt. Detta visserligen sagt med stort överseende för att de flesta som intervjuas är SÅ framgångsrika och lyckliga och duktiga. Det som ska vara inspiration blir lätt flåshurtigt och utmattande och kanske till och med lite nedslående. "Och här sitter jag och kommer ingen vart…"
Men, i övrigt är hela upplägget intressant, överraskande och intelligent. Överraskande mest i att det är så traditionellt. Inget flams. Inte 40 sidor redaktionell prylreklam. Enkelt, rakt på sak, människor i fokus, kort och längre om vartannat i en mix helt by the book. Det är vinkeln på kvinnligt företagande – i allt – som gör tidningen så bra.
Det närmaste jag kommer att tänka på är tidningen Chef. Här finns många likheter. Passion for Business är ingen affärstidning. Det är en karriärtidning. Och när de spränger in några sidor mode så känns det inte krystat. Känns inte som en ursäkt för produktplacering och utfyllnad för att skapa ett ”fylligt” magasin. Det känns bara helt rätt. När får jag som man ett liknande magasin? Fast ärligt talat, behöver jag det? Det går lika bra med Passion for Business. För den visar ju faktiskt en spegelbild av mitt eget liv och situation. Fast spegelvänt liksom.
Som manlig chef tycker jag det är urintressant att läsa om mammorna som gjorde karriär och hur deras nu vuxna barn upplevde det. Eller om undersökningen som visar att var tredje kvinna oroar sig för att föräldraledigheten skadar karriären. Om Liza Marklunds syn på framgången och sin karriär ur ett kvinnligt perspektiv. Varför skulle det inte angå mig som man?
Bäst är när finansmannen Christer Gardell intervjuas under vinjetten Topman (nej, den vinjetten får de allt byta, lågvatten!). Han är så jämställd och så van vid att jobba med kvinnor och oj vad han söker efter kvinnliga medarbetare och oj vad de skulle bidra med mycket i finansvärlden. Han verkar vara en riktig "topman" i ordets alla bemärkelser. Tills sista frågan tar upp att han är tävlingsmänniska och hur viktigt är egentligen tävlandet i jobbet? ”Väldigt viktigt. Jag försöker alltid att hitta tävlingsmomentet. /…/ Jag konstaterar att kvinnor är mindre benägna att tävla.”
Trots vad han konstaterar (oavsett om det är rätt eller fel) är han inte det minsta intresserad av att själv ändra perspektiv eller värderingar. Så att hans arbetsmiljö och kultur kanske skulle trigga fler kvinnor att lockas till hans företag. Om du någon gång undrat vad strukturell ojämlikhet innebär har du ett klockrent exempel här.
Den 9 december går jag till tidningsbutiken. Då kommer nästa nummer av Passion for Business. Hoppas de har flyttat den från hyllan med damtidningar då.
onsdag 24 september 2008
När ska vi män tvingas balansera i tillvaron?
Var på Rapidus frukostmöte igår. Jan Wifstrand intervjuade Anna Carrfors Bråkenhielm, tidigare vd på TV-produktionsbolaget Strix, nu på konkurrenten och egenstartade Silverback. Dokusåpornas drottning i Sverige. Jan Wifstrand var i vanlig ordning lysande: påläst, underhållande, tajmad. Anna Carrfors Bråkenhielm gav ett oväntat tillbakadraget intryck. Tillbakadragen men intensiv på samma gång. Tillhör själv de som har dömt henne utifrån hennes gärning. Har alltid tyckt att dokusåpor är extremt ointressanta, banala, fördummande och förnedrande historier. Med några få undantag, exempelvis Idol och Talang.
Men att projicera dessa omdömen på personen Anna Carrfors Bråkenhielm är naturligtvis lika fel som omdömeslöst. Det som förvånade mest var hennes genomtänkta analys av kvinnors situation på arbetsmarknaden, och de attityder som lever kvar, en analys som ligger till grund för hennes satsning på magasinet ”Passion for business”. Ett affärsmagasin helt riktat till kvinnor, producerat helt och hållet med ett kvinnligt perspektiv. Det vill säga annorlunda. Som hon själv uttrycker det: ”Dagens Industri, Svd Näringsliv och Veckans Affärer är alla jättebra på att lyfta fram kvinnor i näringslivet. Men de har inte det kvinnliga perspektivet”.
Vad är då ”det kvinnliga perspektivet” enligt Bråkenhielm? Att kvinnor hela tiden balanserar i tillvaron, mellan yrkesidentiteten, familjeidentiteten och kvinnoidentiteten. Och att det aldrig är på och av med respektive roll, utan hela tiden allt på en och samma gång. Med följden att kvinnor som bejakar sitt yrkesliv betraktas med lite misstänksamhet. Dessa är väl med automatik då sämre familjemammor och därmed sämre som kvinnor. Och vice versa.
Bråkenhielms analys är intressant. Jag tror det ligger mycket i detta med balanserandet i tillvaron som typiskt kvinnligt (säkerligen ingen ny slutsats för ena halvan av mänskligheten…). Medan vi män mer stänger på och av, med uppenbar risk att det aldrig blir ”av” vad gäller yrkesidentiteten, eftersom vi som lever i ett heterosexuellt förhållande har en kvinnlig livspartner hemma som klarar allt samtidigt och därför tvingas vi aldrig att stänga av helt och fokusera på familjelivet och/eller den privata identiteten. När ska vi tvingas anta den utmaningen?
Den ständiga balansgången är också det som gör det så viktigt att fler kvinnor kommer in i ledningsgrupper och styrelser, och att vi har en jämn könsfördelning på våra arbetsplatser. Det kvinnliga perspektivet ger en annan dimension på hur vi lever, som jag är helt övertygad om är en framgångsfaktor. Det bidrar också till en annan arbetskultur och arbetsmoral, som inte har traditionellt manliga värderingar som utgångspunkt. Vi (ja, Wirtén PR ligger efter här) som inte lyckas med detta kommer att få problem på lång sikt.
Allt oftare hörs röster med ett genusperspektiv från oväntat håll, med helt andra utgångspunkter än den traditionella vänsterfeminismen. I det avseendet förvånade och imponerade Anna Carrfors Bråkenhielm.
Men att projicera dessa omdömen på personen Anna Carrfors Bråkenhielm är naturligtvis lika fel som omdömeslöst. Det som förvånade mest var hennes genomtänkta analys av kvinnors situation på arbetsmarknaden, och de attityder som lever kvar, en analys som ligger till grund för hennes satsning på magasinet ”Passion for business”. Ett affärsmagasin helt riktat till kvinnor, producerat helt och hållet med ett kvinnligt perspektiv. Det vill säga annorlunda. Som hon själv uttrycker det: ”Dagens Industri, Svd Näringsliv och Veckans Affärer är alla jättebra på att lyfta fram kvinnor i näringslivet. Men de har inte det kvinnliga perspektivet”.
Vad är då ”det kvinnliga perspektivet” enligt Bråkenhielm? Att kvinnor hela tiden balanserar i tillvaron, mellan yrkesidentiteten, familjeidentiteten och kvinnoidentiteten. Och att det aldrig är på och av med respektive roll, utan hela tiden allt på en och samma gång. Med följden att kvinnor som bejakar sitt yrkesliv betraktas med lite misstänksamhet. Dessa är väl med automatik då sämre familjemammor och därmed sämre som kvinnor. Och vice versa.
Bråkenhielms analys är intressant. Jag tror det ligger mycket i detta med balanserandet i tillvaron som typiskt kvinnligt (säkerligen ingen ny slutsats för ena halvan av mänskligheten…). Medan vi män mer stänger på och av, med uppenbar risk att det aldrig blir ”av” vad gäller yrkesidentiteten, eftersom vi som lever i ett heterosexuellt förhållande har en kvinnlig livspartner hemma som klarar allt samtidigt och därför tvingas vi aldrig att stänga av helt och fokusera på familjelivet och/eller den privata identiteten. När ska vi tvingas anta den utmaningen?
Den ständiga balansgången är också det som gör det så viktigt att fler kvinnor kommer in i ledningsgrupper och styrelser, och att vi har en jämn könsfördelning på våra arbetsplatser. Det kvinnliga perspektivet ger en annan dimension på hur vi lever, som jag är helt övertygad om är en framgångsfaktor. Det bidrar också till en annan arbetskultur och arbetsmoral, som inte har traditionellt manliga värderingar som utgångspunkt. Vi (ja, Wirtén PR ligger efter här) som inte lyckas med detta kommer att få problem på lång sikt.
Allt oftare hörs röster med ett genusperspektiv från oväntat håll, med helt andra utgångspunkter än den traditionella vänsterfeminismen. I det avseendet förvånade och imponerade Anna Carrfors Bråkenhielm.
måndag 8 september 2008
Vill du rädda gammelskog? Klicka här!
Mina föräldrar har en sommarstuga i norra Blekinge, idylliskt läge vid en liten insjö. Runt omkring tät blandskog av en sort jag tror få är förunnade att uppleva. Gammal skog. John Bauer-skog. Omkullfallna trädstammar, mossa, myror. Kungsfåglar som svirrar i granpartierna. Urgamla dofter. Helt enkelt vidunderligt vacker och själsläkande skog.
För ett antal år sedan började skogsmaskiner ljuda och konkurrera med spillkråkor och tjädrar. Skogen var i fara, skulle huggas ner. Skogsvägar anlades, träd märktes ut. Det var sorg i familjen och bland stugägarna runtomkring. Hur kunde detta vara möjligt? Hur kunde någon få för sig?
Hur det nu var räddades skogen i sista stund. Länsstyrelsen gjorde en insats och skyddade området. Tror jag. Den står i alla fall kvar fortfarande. Men alla har inte samma tur. Det avverkas mer skog i Sverige än på länge. Skogsåkrar såväl som gammelskog. Vad kan man göra?
Tack och lov finns det engagerade själar som går från tanke till handling. Som Jenny och Ann som kläckte den fantastiska idén bakom stiftelsen Ett klick för skogen. Det är så enkelt och genialt. Gå in på sajten, www.ettklickforskogen.se, klicka på en knapp och vips har du räddat en liten bit av Verles gammelskog, cirka fem mil nordost om Göteborg. När du klickar får någon av sponsorerna betala. Ju mer klick, desto mer pengar.
7 450 000 kronor. Så mycket kostar det att köpa loss skogen från ägaren som annars kommer att avverka rubbet. Det är bråttom. Senast den 19 mars 2009 måste pengarna upp på bordet. Det fattas sex miljoner. Så in och klicka! Varje dag!! Och du kan göra mer. Om du har en egen blogg, gör som jag, berätta om sajten, sprid budskapet. Bli volontär. Sätt upp planscher. Eller...Ja, nu blir det kanske för jobbigt. Men ett klick, det fixar vi. Helst varje dag. Det är vi skyldiga oss själva. Och våra barn.
Börja med att klicka på det här inläggets rubrik. Det tar dig till www.ettklickforskogen.se
För ett antal år sedan började skogsmaskiner ljuda och konkurrera med spillkråkor och tjädrar. Skogen var i fara, skulle huggas ner. Skogsvägar anlades, träd märktes ut. Det var sorg i familjen och bland stugägarna runtomkring. Hur kunde detta vara möjligt? Hur kunde någon få för sig?
Hur det nu var räddades skogen i sista stund. Länsstyrelsen gjorde en insats och skyddade området. Tror jag. Den står i alla fall kvar fortfarande. Men alla har inte samma tur. Det avverkas mer skog i Sverige än på länge. Skogsåkrar såväl som gammelskog. Vad kan man göra?
Tack och lov finns det engagerade själar som går från tanke till handling. Som Jenny och Ann som kläckte den fantastiska idén bakom stiftelsen Ett klick för skogen. Det är så enkelt och genialt. Gå in på sajten, www.ettklickforskogen.se, klicka på en knapp och vips har du räddat en liten bit av Verles gammelskog, cirka fem mil nordost om Göteborg. När du klickar får någon av sponsorerna betala. Ju mer klick, desto mer pengar.
7 450 000 kronor. Så mycket kostar det att köpa loss skogen från ägaren som annars kommer att avverka rubbet. Det är bråttom. Senast den 19 mars 2009 måste pengarna upp på bordet. Det fattas sex miljoner. Så in och klicka! Varje dag!! Och du kan göra mer. Om du har en egen blogg, gör som jag, berätta om sajten, sprid budskapet. Bli volontär. Sätt upp planscher. Eller...Ja, nu blir det kanske för jobbigt. Men ett klick, det fixar vi. Helst varje dag. Det är vi skyldiga oss själva. Och våra barn.
Börja med att klicka på det här inläggets rubrik. Det tar dig till www.ettklickforskogen.se
onsdag 9 juli 2008
Lobbyisterna äger Almedalen
Efter tio seminarier, två partiledartal, två partiledarutfrågningar och ett pr-mingel på två och en halv dag kan jag enkelt konstatera: Det är lobbyisterna som äger Almedalen. Förvisso är det riksdagspartierna tillsammans med Gotlands kommun som arrangerar det hela. Men det är lobbyisterna i intresseorganisationerna och näringslivet som med eller utan hjälp av pr-konsulter bjuder upp till dans.
Partiernas tal, i år utförda genomgående av partiledarna, känns mer som ett pikant inslag. Det är inte därför vi här. Det här är som ett Roskilde eller Hultsfred för alla påverkare. Det handlar om att synas och träffas och få fram sina budskap på olika sätt.
Almedalen har utvecklats till ett ganska fantastiskt fenomen i dessa dagar när vi ofta pratar om ett demokratiskt underskott. Här kan alla påverkare, hög som låg, på ett enkelt sätt träffa politiker, tjänstemän och intresseorganisationer. Allt är öppet (nåja, här finns förstås massor med vip-mingel, men det mesta är faktiskt helt öppet för alla) och alla är inställda på att träffas och lyssna på varandra, att introduceras för nya människor och intressen.
De flesta seminarier är inget annat än lobbyverktyg. Politiker ”grillas” i paneler, men syftet är självklart bara att få fram arrangörens budskap. Eller som Sofia Arkelsten från moderaterna uttryckte på ett seminarium ungefär: Jag vet ju att ni ordnar det här för att ni vill ha pengar av oss politiker och att hela Almedalsveckan går ut på det.
Är det här bra eller dåligt? Precis, PR-konsultföretagens branschorganisation, arrangerade igår ett seminarium med just det temat. Är lobbying ett hot mot demokratin eller en demokratisk rättighet?
Ja, efter ett par dagar här är min slutsats ungefär som den eniga panelen: Lobbying är inte bara en demokratisk rättighet, det är som Precis ordförande Hans Gennerud uttryckte det, till och med en skyldighet. Och om lobbying, precis som fallet är i Almedalen, omges av största möjliga öppenhet kan vi förhoppningsvis även få bort den konspiratoriska aura som begreppet är förknippat med.
Almedalen är en fantastisk arena för påverkan. Som privatpersoner är vår huvudsakliga arena valen och valrörelserna. Näringsliv och intresseorganisationer har hittat sin arena i Almedalen. För mig är detta helt självklart positivt och en rejäl vitamininjektion i en annars ganska sömnig demokrati.
Politiker och beslutsfattande tjänstemän behöver den här arenan. En chans att få ny kunskap, information och reflektioner som underlag för framtida beslut. Och hade utbytet inte varit ömsesidigt hade politikerna inte varit här, då hade de självklart flytt hals över huvud.
Jag har under drygt två dagar fått möjlighet att prata med kommunalråd, riksdagsledamöter, generaldirektörer, vd:ar, presschefer, journalister, informatörer och pr-konsulter. Koncentrerat, fokuserat och inte minst, lättsamt och informellt.
Nu går jag på semester. Men jag längtar redan efter nästa Almedalsvecka.
Partiernas tal, i år utförda genomgående av partiledarna, känns mer som ett pikant inslag. Det är inte därför vi här. Det här är som ett Roskilde eller Hultsfred för alla påverkare. Det handlar om att synas och träffas och få fram sina budskap på olika sätt.
Almedalen har utvecklats till ett ganska fantastiskt fenomen i dessa dagar när vi ofta pratar om ett demokratiskt underskott. Här kan alla påverkare, hög som låg, på ett enkelt sätt träffa politiker, tjänstemän och intresseorganisationer. Allt är öppet (nåja, här finns förstås massor med vip-mingel, men det mesta är faktiskt helt öppet för alla) och alla är inställda på att träffas och lyssna på varandra, att introduceras för nya människor och intressen.
De flesta seminarier är inget annat än lobbyverktyg. Politiker ”grillas” i paneler, men syftet är självklart bara att få fram arrangörens budskap. Eller som Sofia Arkelsten från moderaterna uttryckte på ett seminarium ungefär: Jag vet ju att ni ordnar det här för att ni vill ha pengar av oss politiker och att hela Almedalsveckan går ut på det.
Är det här bra eller dåligt? Precis, PR-konsultföretagens branschorganisation, arrangerade igår ett seminarium med just det temat. Är lobbying ett hot mot demokratin eller en demokratisk rättighet?
Ja, efter ett par dagar här är min slutsats ungefär som den eniga panelen: Lobbying är inte bara en demokratisk rättighet, det är som Precis ordförande Hans Gennerud uttryckte det, till och med en skyldighet. Och om lobbying, precis som fallet är i Almedalen, omges av största möjliga öppenhet kan vi förhoppningsvis även få bort den konspiratoriska aura som begreppet är förknippat med.
Almedalen är en fantastisk arena för påverkan. Som privatpersoner är vår huvudsakliga arena valen och valrörelserna. Näringsliv och intresseorganisationer har hittat sin arena i Almedalen. För mig är detta helt självklart positivt och en rejäl vitamininjektion i en annars ganska sömnig demokrati.
Politiker och beslutsfattande tjänstemän behöver den här arenan. En chans att få ny kunskap, information och reflektioner som underlag för framtida beslut. Och hade utbytet inte varit ömsesidigt hade politikerna inte varit här, då hade de självklart flytt hals över huvud.
Jag har under drygt två dagar fått möjlighet att prata med kommunalråd, riksdagsledamöter, generaldirektörer, vd:ar, presschefer, journalister, informatörer och pr-konsulter. Koncentrerat, fokuserat och inte minst, lättsamt och informellt.
Nu går jag på semester. Men jag längtar redan efter nästa Almedalsvecka.
söndag 6 juli 2008
På plats i Almedalen
I mitt senaste inlägg här på bloggen konstaterade jag att jag var asocial på nätet. Det var fyra månader sedan. Jag behöver ju inte ta mig själv så bokstavligt...
Nu är jag i alla fall på plats på Almedalsveckan - årets stora mingelfestival för alla lobbyister, politiker och pr-folk.
Regnet har strilat över Visby hela dan och lagt lite sordin över uppstarten. Den har kännts lite trevande faktiskt. Men jag inledde veckan med att besöka LRF:s och Krav:s seminarium om klimatmärkning av livsmedel - ett projekt man driver tillsammans och som snart kommer att nå oss konsumenter. Intressant fråga med många inbyggda målkonflikter. Är det verkligen per definition klimatdåligt att äta nötkött? Om man klimatmärker nötkött producerat på ett relativt klimatbra sätt, jämfört med annat nötkött, men inte ger märket till konventionellt uppfött fläskkött, som ändå ger upphov till betydligt mindre växthusgaser än det klimatmärkta nötköttet, har man då uppnått det man ville?
Pia Lindeskog från KF Konsument ställde frågan om det arbete som ligger bakom klimatmärkningen nödvändigtvis måste leda till ännu en märkning, där ansvaret faktiskt skjuts över på konsumenten? Hon har en poäng, det är lätt att bli förvirrad som konsument och gå vilse i märkningsdjungeln. Man kan ju tycka att konsumenten har rätt att kräva av handeln och producenterna ett ansvar att alltid sträva efter minsta möjliga klimatpåverkan.
Även varumärkesfrågan belystes. Hur påverkas till exempel varumärket Krav av att de ställer sig bakom ännu en märkning, eller att de tillåter någon form av tilläggsmärkning till Krav-märket? Hur blir vår syn på "vanliga" Krav-märkta varor, blir vi misstänksamma och devalverar vi automatiskt Krav-märket när det plötsligt dyker upp ett nytt och "finare" Krav-märke? Jag tror att risken finns och att Krav måste tänka till.
Märkning eller inte, om vi helt enkelt började äta mindre nötkött och slutade slänga mat i den omfattning vi gör, skulle väldigt mycket uppnås för att minska utsläppen av växthusgaser. Medan jag hör debatten om märkningens vara eller inte vara kommer jag inte från känslan av att de inblandade fokuserar på fel sak.
Minns ni kostcirkeln? Den fick jag lära mig i skolan. Kanske just därför har den alltid kännts lite väl präktig. Men om vi bara följde den skulle vi få en betydligt mer balanserad kost ur alla aspekter: både för vår egen hälsa och för klimatet.
Nu är jag i alla fall på plats på Almedalsveckan - årets stora mingelfestival för alla lobbyister, politiker och pr-folk.
Regnet har strilat över Visby hela dan och lagt lite sordin över uppstarten. Den har kännts lite trevande faktiskt. Men jag inledde veckan med att besöka LRF:s och Krav:s seminarium om klimatmärkning av livsmedel - ett projekt man driver tillsammans och som snart kommer att nå oss konsumenter. Intressant fråga med många inbyggda målkonflikter. Är det verkligen per definition klimatdåligt att äta nötkött? Om man klimatmärker nötkött producerat på ett relativt klimatbra sätt, jämfört med annat nötkött, men inte ger märket till konventionellt uppfött fläskkött, som ändå ger upphov till betydligt mindre växthusgaser än det klimatmärkta nötköttet, har man då uppnått det man ville?
Pia Lindeskog från KF Konsument ställde frågan om det arbete som ligger bakom klimatmärkningen nödvändigtvis måste leda till ännu en märkning, där ansvaret faktiskt skjuts över på konsumenten? Hon har en poäng, det är lätt att bli förvirrad som konsument och gå vilse i märkningsdjungeln. Man kan ju tycka att konsumenten har rätt att kräva av handeln och producenterna ett ansvar att alltid sträva efter minsta möjliga klimatpåverkan.
Även varumärkesfrågan belystes. Hur påverkas till exempel varumärket Krav av att de ställer sig bakom ännu en märkning, eller att de tillåter någon form av tilläggsmärkning till Krav-märket? Hur blir vår syn på "vanliga" Krav-märkta varor, blir vi misstänksamma och devalverar vi automatiskt Krav-märket när det plötsligt dyker upp ett nytt och "finare" Krav-märke? Jag tror att risken finns och att Krav måste tänka till.
Märkning eller inte, om vi helt enkelt började äta mindre nötkött och slutade slänga mat i den omfattning vi gör, skulle väldigt mycket uppnås för att minska utsläppen av växthusgaser. Medan jag hör debatten om märkningens vara eller inte vara kommer jag inte från känslan av att de inblandade fokuserar på fel sak.
Minns ni kostcirkeln? Den fick jag lära mig i skolan. Kanske just därför har den alltid kännts lite väl präktig. Men om vi bara följde den skulle vi få en betydligt mer balanserad kost ur alla aspekter: både för vår egen hälsa och för klimatet.
söndag 9 mars 2008
Hjälp, jag är asocial!
Tidningen Dagens Media hade en stor special om så kallade sociala medier i veckan. Communities, bloggar, Youtube, nätverk. Bara så du vet: hänger du inte med här och är aktiv är du långt, långt ute i perifirin. Ensam, utestängd, arkiverad.
Tidningen har gjort en minienkät och ringt runt till ett antal företrädare för PR- och reklambranschen, och frågat vilka sociala medier de använder. Jösses säger jag bara. I princip alla var aktiva på Facebook. Och populära var de. 120, 200, 280 vänner. Den ena bräckte den andra. Utöver Facebook var det My Space, bloggar (jodå, plural, en del hade flera igång), diverse forum och det ena med det tredje.
Jag vet inte vad mina kollegor gör på jobbet, men själv jobbar jag tämligen intensivt och har fullt upp med att ge allt för våra kunder. När jag inte jobbar ORKAR JAG INTE VARA UPPKOPPLAD HELA TIDEN! Ursäkta att jag skriker, men jag blir lite trött.
På min lediga tid prioriterar jag annat. Jag måste säga att det ger mig hundrafalt mer att träna eller coacha på match med P-94:orna i Södradals innebandy än att uppdatera sin Facebook och svara på alla oräkneliga utmaningar i diverse frågesporter.
Själv finns jag inte på Facebook. Däremot har jag en plats på (säger man så?) Linked in, ett Facebook inriktat på affärskontakter. Där har jag två vänner...
Och så har jag ju den här bloggen. Ja, ni märker hur ofta jag uppdaterar den. Men det får faktiskt bli så. När jag har tid och något vettigt att säga är det riktigt roligt att blogga. Men blir det ett dåligt samvete skapar det bara stress. Precis som Facebook, Youtube och allt annat man "måste" hänga med i. Det måste du inte alls. Gå en sväng i skogen istället. Eller ring den där kompisen du inte har snackat med på ett halvår. Bjud in till en fika eller middag. Det är ett bättre sätt att bli bekräftad och sedd. Om det nu är där skon klämmer.
Du får väl kalla mig gammaldags webbreaktionär. Men på nätet är och förblir jag asocial. I alla fall om man jämför med mina kollegor i branschen. Det känns skönt.
Tidningen har gjort en minienkät och ringt runt till ett antal företrädare för PR- och reklambranschen, och frågat vilka sociala medier de använder. Jösses säger jag bara. I princip alla var aktiva på Facebook. Och populära var de. 120, 200, 280 vänner. Den ena bräckte den andra. Utöver Facebook var det My Space, bloggar (jodå, plural, en del hade flera igång), diverse forum och det ena med det tredje.
Jag vet inte vad mina kollegor gör på jobbet, men själv jobbar jag tämligen intensivt och har fullt upp med att ge allt för våra kunder. När jag inte jobbar ORKAR JAG INTE VARA UPPKOPPLAD HELA TIDEN! Ursäkta att jag skriker, men jag blir lite trött.
På min lediga tid prioriterar jag annat. Jag måste säga att det ger mig hundrafalt mer att träna eller coacha på match med P-94:orna i Södradals innebandy än att uppdatera sin Facebook och svara på alla oräkneliga utmaningar i diverse frågesporter.
Själv finns jag inte på Facebook. Däremot har jag en plats på (säger man så?) Linked in, ett Facebook inriktat på affärskontakter. Där har jag två vänner...
Och så har jag ju den här bloggen. Ja, ni märker hur ofta jag uppdaterar den. Men det får faktiskt bli så. När jag har tid och något vettigt att säga är det riktigt roligt att blogga. Men blir det ett dåligt samvete skapar det bara stress. Precis som Facebook, Youtube och allt annat man "måste" hänga med i. Det måste du inte alls. Gå en sväng i skogen istället. Eller ring den där kompisen du inte har snackat med på ett halvår. Bjud in till en fika eller middag. Det är ett bättre sätt att bli bekräftad och sedd. Om det nu är där skon klämmer.
Du får väl kalla mig gammaldags webbreaktionär. Men på nätet är och förblir jag asocial. I alla fall om man jämför med mina kollegor i branschen. Det känns skönt.
söndag 13 januari 2008
Damernas skavande värld
Har just läst en riktigt intressant artikel i Damernas Värld: "Sluta curla för din man". Budskapet är i korthet att kvinnorna ska sluta att med automatik ansvara för alla vardagsbestyr som att hålla reda på barnens gympa, utedagar med matsäck, när det är dags att köpa nya strumpor och ytterkläder till barnen etcetera. Ofta har mannen i familjen ingen susning om detta.
Det ligger mycket i artikeln, även om jag väl tycker att artikelförfattaren hårddrar lite väl, männen framstår som fullständigt odugliga latmaskar. Tycker själv att jag ALDRIG har tid till mig själv. Det ska städas, handlas, lagas mat och/eller diskas, fixas med huset (vem håller koll på den biten...???), läsas för yngsta dottern, fixa datorproblem (gissa än en gång vem som håller koll på sånt, men det räknas tydligen inte).
Nåväl, artikeln var trots allt intressant och hade bra poänger, t ex att kvinnor uppfostras att ta ansvar på det privata området. (jag erkänner, jag har dålig koll på barnens gympapåsar).
Men så vänder jag blad och möts av rubriken "Hitta din drivkraft" och en stor bild på en halvjoggande leende och till synes helt lycklig och vacker kvinna. Något skvaver här. Det funkar inte. Budskapen krockar.
Inte för att en närläsning av artikeln visar att den helt motsäger "Sluta curla för din man". Men läs följande citat: "När människor fattar ett beslut fattar de faktiskt det absolut bästa beslut de kan fatta för stunden." Jaha, så om mamman i en familj beslutar sig för att sköta strumpköpen, gympapåsarna, matsäckarna och tvättvikningen utan att involvera mannen så är det plötsligt det bästa beslutet?
Nej, det skaver som sagt. Hela tidningen är för övrigt full av vackra, leende och välklädda kvinnor så långt från gympapåsar och leverpastejmackor med drickyoghurt man kan komma. Och tips om heminredning och att annat för den som tar ansvar för den privata sfären.
Så här går det när det saknas en publicistisk idé bakom utgivningen. När journalistiken helt reduceras till ett alibi för att sälja annonser. Istället för tvärtom.
Det ligger mycket i artikeln, även om jag väl tycker att artikelförfattaren hårddrar lite väl, männen framstår som fullständigt odugliga latmaskar. Tycker själv att jag ALDRIG har tid till mig själv. Det ska städas, handlas, lagas mat och/eller diskas, fixas med huset (vem håller koll på den biten...???), läsas för yngsta dottern, fixa datorproblem (gissa än en gång vem som håller koll på sånt, men det räknas tydligen inte).
Nåväl, artikeln var trots allt intressant och hade bra poänger, t ex att kvinnor uppfostras att ta ansvar på det privata området. (jag erkänner, jag har dålig koll på barnens gympapåsar).
Men så vänder jag blad och möts av rubriken "Hitta din drivkraft" och en stor bild på en halvjoggande leende och till synes helt lycklig och vacker kvinna. Något skvaver här. Det funkar inte. Budskapen krockar.
Inte för att en närläsning av artikeln visar att den helt motsäger "Sluta curla för din man". Men läs följande citat: "När människor fattar ett beslut fattar de faktiskt det absolut bästa beslut de kan fatta för stunden." Jaha, så om mamman i en familj beslutar sig för att sköta strumpköpen, gympapåsarna, matsäckarna och tvättvikningen utan att involvera mannen så är det plötsligt det bästa beslutet?
Nej, det skaver som sagt. Hela tidningen är för övrigt full av vackra, leende och välklädda kvinnor så långt från gympapåsar och leverpastejmackor med drickyoghurt man kan komma. Och tips om heminredning och att annat för den som tar ansvar för den privata sfären.
Så här går det när det saknas en publicistisk idé bakom utgivningen. När journalistiken helt reduceras till ett alibi för att sälja annonser. Istället för tvärtom.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
