När ska vi män tvingas balansera i tillvaron?

Var på Rapidus frukostmöte igår. Jan Wifstrand intervjuade Anna Carrfors Bråkenhielm, tidigare vd på TV-produktionsbolaget Strix, nu på konkurrenten och egenstartade Silverback. Dokusåpornas drottning i Sverige. Jan Wifstrand var i vanlig ordning lysande: påläst, underhållande, tajmad. Anna Carrfors Bråkenhielm gav ett oväntat tillbakadraget intryck. Tillbakadragen men intensiv på samma gång. Tillhör själv de som har dömt henne utifrån hennes gärning. Har alltid tyckt att dokusåpor är extremt ointressanta, banala, fördummande och förnedrande historier. Med några få undantag, exempelvis Idol och Talang.

Men att projicera dessa omdömen på personen Anna Carrfors Bråkenhielm är naturligtvis lika fel som omdömeslöst. Det som förvånade mest var hennes genomtänkta analys av kvinnors situation på arbetsmarknaden, och de attityder som lever kvar, en analys som ligger till grund för hennes satsning på magasinet ”Passion for business”. Ett affärsmagasin helt riktat till kvinnor, producerat helt och hållet med ett kvinnligt perspektiv. Det vill säga annorlunda. Som hon själv uttrycker det: ”Dagens Industri, Svd Näringsliv och Veckans Affärer är alla jättebra på att lyfta fram kvinnor i näringslivet. Men de har inte det kvinnliga perspektivet”.

Vad är då ”det kvinnliga perspektivet” enligt Bråkenhielm? Att kvinnor hela tiden balanserar i tillvaron, mellan yrkesidentiteten, familjeidentiteten och kvinnoidentiteten. Och att det aldrig är på och av med respektive roll, utan hela tiden allt på en och samma gång. Med följden att kvinnor som bejakar sitt yrkesliv betraktas med lite misstänksamhet. Dessa är väl med automatik då sämre familjemammor och därmed sämre som kvinnor. Och vice versa.

Bråkenhielms analys är intressant. Jag tror det ligger mycket i detta med balanserandet i tillvaron som typiskt kvinnligt (säkerligen ingen ny slutsats för ena halvan av mänskligheten…). Medan vi män mer stänger på och av, med uppenbar risk att det aldrig blir ”av” vad gäller yrkesidentiteten, eftersom vi som lever i ett heterosexuellt förhållande har en kvinnlig livspartner hemma som klarar allt samtidigt och därför tvingas vi aldrig att stänga av helt och fokusera på familjelivet och/eller den privata identiteten. När ska vi tvingas anta den utmaningen?

Den ständiga balansgången är också det som gör det så viktigt att fler kvinnor kommer in i ledningsgrupper och styrelser, och att vi har en jämn könsfördelning på våra arbetsplatser. Det kvinnliga perspektivet ger en annan dimension på hur vi lever, som jag är helt övertygad om är en framgångsfaktor. Det bidrar också till en annan arbetskultur och arbetsmoral, som inte har traditionellt manliga värderingar som utgångspunkt. Vi (ja, Wirtén PR ligger efter här) som inte lyckas med detta kommer att få problem på lång sikt.

Allt oftare hörs röster med ett genusperspektiv från oväntat håll, med helt andra utgångspunkter än den traditionella vänsterfeminismen. I det avseendet förvånade och imponerade Anna Carrfors Bråkenhielm.