Sveriges Informationsförening arrangerade den 21 oktober ett seminarium i Stockholm med rubriken "Hållbarhetsarbetet och kommunikation - framstegen, bakslagen och framtiden". Klockrent ämne med intressant rubrik - klart man tog sig till huvudstaden. Nu var det väl lite si och så hos föredragshållarna med att hålla sig till den rubriken. Men dagens första talare, Staffan Söderberg från WWF och vice ordförande i ISO 26000, höll sig föredömligt till ämnet och hade en hel del intressanta insikter och erfarenheter att dela med sig av.
Staffan Söderberg klargjorde exempelvis att den omtalade och kommande standarden för CSR, ISO 26000, inbegriper samtliga ben i den så kallade "triple bottom line": socialt, ekonomiskt och miljömässigt hållbar verksamhet. ISO 26000 är alltså inte begränsad till det sociala ansvaret. Med den definitionen som grund inkluderar jag för enkelhetens skull miljöarbetet i CSR-begreppet i fortsättningen av texten.
Staffan Söderberg noterade följande framsteg i CSR-kommunikationen de senaste åren:
- Redovisningarna blir i allt högre grad integrerade med årsredovisningen.
- Flera intressenter gör allt oftare gemensam sak och samarbetar hellre än motarbetar varandra.
- Pilotfall med tillräcklig potential börjar dyka upp.
- Fler välförankrade verktyg för mätning och redovisning börjar dyka upp.
- Större öppenhet.
Söderberg pekade också på ett antal bakslag:
- För få incitament för de som går före.
- Brist på förenklade verktyg för små och medelstora företag.
- Hållbarhetsagendan är fragmenterad, många vill ha en del av kakan.
En trend som Staffan Söderberg tycker sig se som går i positiv riktning är att organisationerna från att ha haft ett stort internt fokus på CSR-arbetet, börjar man mer och mer titta på själva produkten man erbjuder. För att förenkla: från att mäta de anställdas resor finns en ökad ambition att förändra produkterna mot att bli mer hållbara och på så sätt minska exempelvis klimatpåverkan.
En annan framtidsspaning, som jag själv i och för sig har förutspått de senaste tio åren (jo faktiskt) är vattenfrågans ökade betydelse. De senaste åren har allt fokus varit på CO2. Enligt Staffan Söderberg, och jag håller med, kommer H2O bli nästa stora fokus som kanske till och med kommer att ta över koldioxidfrågan som vår största utmaning.
Idag talas mycket om det ekologiska fotavtrycket. Men än så länge är det ingen som redovisar vattenfotavtryck. Att kommunicera den aspekten, det kommer att ge väldigt hög trovärdighet, konstaterade Staffan Söderberg.
Apropå vatten. Gissa hur mycket vatten som krävs när du köper en caffe latte. En kopp? Nänänä. Så enkelt var det inte. 200 liter! I varje moment, från engångsmuggen (om du tar med) till locket, till mjölkproduktionen till kaffeodlingen (tänk all bevattning!). Så det där vattnet som tillsätts vid själva bryggningen, det är bara, bokstavligen talat, en droppe i havet.
En annan fråga: Hur mycket vatten konsumerar du per dag? Håll i dig nu: 6 000 liter! Bara att köpa en t-shirt i bomull kräver 2 700 liter!
Manar till eftertanke. Medan vi funderar på vår vattenkonsumtion kan vi ju grunna på CSR-begreppet. Borde inte s:et bytas från att stå för "social" till "sustainability"? Så att vi en gång för alla kan enas om ett gemensamt begrepp och börja tala samma språk.
ISO 26000 publiceras förresten den 1/11 på www.iso.org/sr. Kolla in det!
fredag 24 september 2010
tisdag 29 juni 2010
Wirtén söker miljö/hållbarhet/CSR-kommunikatör
Nu söker Wirtén en PR-konsult med erfarenhet av miljö- och hållbarhetskommunikation. Du är antingen kommunikatör eller miljövetare i grunden, och du böra ha så pass lång erfarenhet att du även känner dig trygg i att som konsult jobba strategiskt med kommunikation. Du bör även ha god erfarenhet av att jobba operativt med PR-frågor som medierelationer och sociala medier. Erfarenhet av miljö- och hållbarhetskommunikation (som kan vara mycket annat än hållbarhetsredovisningar) är ett krav. Om du tycker detta låter som jobbet för dig, hör av dig till mig på lars@wirten.se!
onsdag 31 mars 2010
Vår definition av miljö- och hållbarhetskommunikation
Vad menar vi egentligen när vi pratar om miljö- och hållbarhetskommunikation? Finns det några särskilda kännetecken och krav? Vi på Wirtén har vänt och vridit på frågan och kommit fram till en slags definition av begreppet (Tack till Victoria Olausson vars bok Grön kommunikation har varit en god inspirationskälla i våra diskussioner!):
För att kunna kommunicera miljö och hållbarhet krävs att organisationen strävar efter att vara såväl hållbar som kollbar. Det innebär att
– agera för en hållbar verksamhet
– driva förändring för hållbar utveckling i dialog med olika intressenter.
För att driva förändring och bygga dialog krävs att kommunikationen präglas av
– öppenhet
– ärlighet
– substans
– balans
– frekvens.
Hållbar kommunikation gör det möjligt för omvärlden att själv värdera ett företags eller organisations hållbarhetsarbete. Saknas öppenhet, ärlighet, substans, balans och frekvens kommer intressenterna att söka sig till andra källor. Dessa kommer då att prägla bilden av företaget eller organisationen i högre grad än om ovanstående faktorer är på plats.
För att kunna kommunicera miljö och hållbarhet krävs att organisationen strävar efter att vara såväl hållbar som kollbar. Det innebär att
– agera för en hållbar verksamhet
– driva förändring för hållbar utveckling i dialog med olika intressenter.
För att driva förändring och bygga dialog krävs att kommunikationen präglas av
– öppenhet
– ärlighet
– substans
– balans
– frekvens.
Hållbar kommunikation gör det möjligt för omvärlden att själv värdera ett företags eller organisations hållbarhetsarbete. Saknas öppenhet, ärlighet, substans, balans och frekvens kommer intressenterna att söka sig till andra källor. Dessa kommer då att prägla bilden av företaget eller organisationen i högre grad än om ovanstående faktorer är på plats.
fredag 5 mars 2010
Grön kommunikation reder ut begreppen
Så finns den äntligen: boken som på ett lättfattligt, överskådligt och konkret sätt belyser det vi kallar miljö- och hållbarhetskommunikation. Victoria Olausson har med ”Grön kommunikation” gjort oss som intresserar sig för ämnet en välgärning.
Bara dispositionen och omfånget är i sig värd varsin guldstjärna.
Dispositionen för att Victoria Olausson förtjänstfullt använder första halvan av boken till en i högsta grad relevant omvärlds- och organisationsbeskrivning kopplat till det allt mer ökande miljömedvetandet. Hon bygger på så sätt en grund och referensram för de vidare resonemangen kring grön kommunikation.
Omfånget för att hon sätter punkt efter cirka 140 sidor. Perfekt, jag imponeras inte ett dugg av tegelstenar med långa och invecklade resonemang.
Victoria Olausson utgår från en modell där hon delar in organisationers förhållande till våra miljöproblem i tre kategorier: Den första utgörs av företag utan miljöarbete, den andra av företag med ”det klassiska miljöarbetet” och den tredje kallar hon 3.0-företagen med ett integrerat grönt och etiskt tänkande.
Bokens fokus ligger naturligt på företag som enligt Olausson har nått 3.0-nivån. Hon exemplifierar förtjänstfullt med företag som Ben&Jerry, Patagonia, Body Shop, Hipp, Saltå kvarn, Scandic, Max med flera. Gemensamt för 3.0-företagen är det visionära, att leva som man lär och att skapa relationer.
Bokens andra del fokuserar på kommunikationsarbetet. Det kanske mest intressanta avsnittet är när Olausson går igenom inte bara skäl att berätta om miljöarbetet, utan också skäl att tiga. Just svenska företag kommunicerar ofta mycket försiktig sitt miljöarbete, vilket faktiskt kan ha sina skäl. Ett som jag själv funderat en del på är det faktum att de som kommunicerar sina miljöåtgärder också får kritik, medan de som inte gör något alls undgår granskning. Det här är ett problem som framför allt journalistkåren borde ta sig en funderare kring.
Men självklart är skälen att tala de mest intressanta. Olausson pekar på fyra skäl:
• Du vill avge ett offentligt löfte
• Du vill skapa marknad
• Du vill accelerera en samhällsförändring
• Du vill äga en konkurrensfördel
Som Victoria Olausson själv konstaterar: ”Med en stark hållbarhetsdebatt, med medvetna konsumenter och en större efterfrågan på gröna produkter, blir det mindre intressant att vara tyst”.
Jag ska inte fortsätta fördjupa mig i innehållet i boken, utan överlämnar med varm rekommendation till dig att själv ta del av denna utmärkta introduktion och översikt i ämnet. Efter att ha läst ett par andra böcker i ämnet och inte blivit mycket klokare, slår jag igen pärmarna till ”Grön kommunikation” med en känsla av att nu äntligen har många pusselbitar fallit på plats. Jag skulle vilja gå så långt att Victoria Olausson med ”Grön kommunikation” har lyckats med konststycket att definiera begreppet miljö- och hållbarhetskommunikation. Inte i en mening eller två, men boken är en utmärkt utgångspunkt för att kunna definiera begreppet inför sig själv. Och det är inte illa jobbat, Victoria!
Bara dispositionen och omfånget är i sig värd varsin guldstjärna.
Dispositionen för att Victoria Olausson förtjänstfullt använder första halvan av boken till en i högsta grad relevant omvärlds- och organisationsbeskrivning kopplat till det allt mer ökande miljömedvetandet. Hon bygger på så sätt en grund och referensram för de vidare resonemangen kring grön kommunikation.
Omfånget för att hon sätter punkt efter cirka 140 sidor. Perfekt, jag imponeras inte ett dugg av tegelstenar med långa och invecklade resonemang.
Victoria Olausson utgår från en modell där hon delar in organisationers förhållande till våra miljöproblem i tre kategorier: Den första utgörs av företag utan miljöarbete, den andra av företag med ”det klassiska miljöarbetet” och den tredje kallar hon 3.0-företagen med ett integrerat grönt och etiskt tänkande.
Bokens fokus ligger naturligt på företag som enligt Olausson har nått 3.0-nivån. Hon exemplifierar förtjänstfullt med företag som Ben&Jerry, Patagonia, Body Shop, Hipp, Saltå kvarn, Scandic, Max med flera. Gemensamt för 3.0-företagen är det visionära, att leva som man lär och att skapa relationer.
Bokens andra del fokuserar på kommunikationsarbetet. Det kanske mest intressanta avsnittet är när Olausson går igenom inte bara skäl att berätta om miljöarbetet, utan också skäl att tiga. Just svenska företag kommunicerar ofta mycket försiktig sitt miljöarbete, vilket faktiskt kan ha sina skäl. Ett som jag själv funderat en del på är det faktum att de som kommunicerar sina miljöåtgärder också får kritik, medan de som inte gör något alls undgår granskning. Det här är ett problem som framför allt journalistkåren borde ta sig en funderare kring.
Men självklart är skälen att tala de mest intressanta. Olausson pekar på fyra skäl:
• Du vill avge ett offentligt löfte
• Du vill skapa marknad
• Du vill accelerera en samhällsförändring
• Du vill äga en konkurrensfördel
Som Victoria Olausson själv konstaterar: ”Med en stark hållbarhetsdebatt, med medvetna konsumenter och en större efterfrågan på gröna produkter, blir det mindre intressant att vara tyst”.
Jag ska inte fortsätta fördjupa mig i innehållet i boken, utan överlämnar med varm rekommendation till dig att själv ta del av denna utmärkta introduktion och översikt i ämnet. Efter att ha läst ett par andra böcker i ämnet och inte blivit mycket klokare, slår jag igen pärmarna till ”Grön kommunikation” med en känsla av att nu äntligen har många pusselbitar fallit på plats. Jag skulle vilja gå så långt att Victoria Olausson med ”Grön kommunikation” har lyckats med konststycket att definiera begreppet miljö- och hållbarhetskommunikation. Inte i en mening eller två, men boken är en utmärkt utgångspunkt för att kunna definiera begreppet inför sig själv. Och det är inte illa jobbat, Victoria!
söndag 14 februari 2010
Trovärdigt Max!
Tidningen Miljörapporten har i sina senaste två nummer lyft frågan om klimatkompensation. Är själv intervjuad i senaste numret utifrån mitt förra blogginlägg om ”vår tids avlatsbrev”. Kul att bli uppmärksammad.
Hursomhelst, i decembernumret konstaterar Miljörapporten att ”många företags satsningar på att stärka varumärket och få kunderna att använda klimatkompensationen har misslyckats”. Man refererar till företag som SAS, Volvo, Kia, Apollo och Fritidsresor, vars satsningar har floppat. Volvo Personvagnar stoppade därför sin klimatkompensering.
Men vadå, stopp ett tag. Floppat, hur då floppat? Jo, gemensamt för dessa företag är att de har erbjudit kunderna att antingen klimatkompensera gratis eller mot en mycket liten summa pengar. Valet blir kundernas. Och merparten av kunderna nobbar.
Jaha, hur konstigt är det då? Om företagen lägger över den moraliska bördan på kunderna så uppstår vad? Skuldkänslor såklart. Inte konstigt att kunderna låter bli.
Varför ska det till att börja med vara kunden som ska ta det beslutet? Det avslöjar en cynisk och ogenomtänkt inställning hos dessa företag: ”Vadå, ska vi klimatkompensera för all vår verksamhet, för att vi vill och tycker det är bra?” Och när kunderna nobbar lägger man ner satsningen. Som om det bara handlade om att sälja mer för stunden, inte att i grunden förändra attityder, värderingar, agerande och därmed på lång sikt stärka sin position och attraktivitet i alla avseenden.
Se istället på hamburgerkedjan Max. De har valt att inte lägga ansvaret och beslutet i knät på kunden. Oavsett vad du väljer för mål så klimatkompenserar Max. Däremot redovisar Max tydligt hur mycket koldioxid varje enskild produkt ger upphov till och gör det på så sätt möjligt för kunden att ta ställning till om man vill äta klimatsmart eller inte. Ett väldigt trovärdigt och öppet sätt att hantera den egna klimatpåverkan.
Sedan kan man såklart ifrågasätta Max verksamhet i sig. Kan en snabbmatskedja överhuvudtaget vara trovärdig i miljö- och hållbarhetsfrågor? Själva verksamheten i sig är ju i högsta grad ohållbar!
Jo, men Max är inget annat än en spegel av vår livsstil. Det är inte Max det är fel på. Felet är att vi lever på ett sätt som gör att vi tyvärr behöver snabbmatskedjor som Max. Som konsult är detta väldigt tydligt. Tempot är högt, vi ska vara effektiva, möten kläms in på olika orter på för- och eftermiddag. Då finns det inte tid för en långsamt och kärleksfullt tillagad lunch inne i en stadskärna. En Max längs vägen blir en ofrånkomlig nödlösning för magen.
I det perspektivet ser jag det som högst positivt att Max tar det ansvar de kan. Framför allt vittnar deras modell på en i grunden ärlig vilja att kompensera för råvarornas klimatpåverkan. Oavsett vad jag som kund tycker. Samtidigt som jag kan ta ställning till vad jag ska äta utifrån klimatpåverkan. Väljer jag klimatsmart vinner både miljön och Max. Och troligen även min kropp.
Hursomhelst, i decembernumret konstaterar Miljörapporten att ”många företags satsningar på att stärka varumärket och få kunderna att använda klimatkompensationen har misslyckats”. Man refererar till företag som SAS, Volvo, Kia, Apollo och Fritidsresor, vars satsningar har floppat. Volvo Personvagnar stoppade därför sin klimatkompensering.
Men vadå, stopp ett tag. Floppat, hur då floppat? Jo, gemensamt för dessa företag är att de har erbjudit kunderna att antingen klimatkompensera gratis eller mot en mycket liten summa pengar. Valet blir kundernas. Och merparten av kunderna nobbar.
Jaha, hur konstigt är det då? Om företagen lägger över den moraliska bördan på kunderna så uppstår vad? Skuldkänslor såklart. Inte konstigt att kunderna låter bli.
Varför ska det till att börja med vara kunden som ska ta det beslutet? Det avslöjar en cynisk och ogenomtänkt inställning hos dessa företag: ”Vadå, ska vi klimatkompensera för all vår verksamhet, för att vi vill och tycker det är bra?” Och när kunderna nobbar lägger man ner satsningen. Som om det bara handlade om att sälja mer för stunden, inte att i grunden förändra attityder, värderingar, agerande och därmed på lång sikt stärka sin position och attraktivitet i alla avseenden.
Se istället på hamburgerkedjan Max. De har valt att inte lägga ansvaret och beslutet i knät på kunden. Oavsett vad du väljer för mål så klimatkompenserar Max. Däremot redovisar Max tydligt hur mycket koldioxid varje enskild produkt ger upphov till och gör det på så sätt möjligt för kunden att ta ställning till om man vill äta klimatsmart eller inte. Ett väldigt trovärdigt och öppet sätt att hantera den egna klimatpåverkan.
Sedan kan man såklart ifrågasätta Max verksamhet i sig. Kan en snabbmatskedja överhuvudtaget vara trovärdig i miljö- och hållbarhetsfrågor? Själva verksamheten i sig är ju i högsta grad ohållbar!
Jo, men Max är inget annat än en spegel av vår livsstil. Det är inte Max det är fel på. Felet är att vi lever på ett sätt som gör att vi tyvärr behöver snabbmatskedjor som Max. Som konsult är detta väldigt tydligt. Tempot är högt, vi ska vara effektiva, möten kläms in på olika orter på för- och eftermiddag. Då finns det inte tid för en långsamt och kärleksfullt tillagad lunch inne i en stadskärna. En Max längs vägen blir en ofrånkomlig nödlösning för magen.
I det perspektivet ser jag det som högst positivt att Max tar det ansvar de kan. Framför allt vittnar deras modell på en i grunden ärlig vilja att kompensera för råvarornas klimatpåverkan. Oavsett vad jag som kund tycker. Samtidigt som jag kan ta ställning till vad jag ska äta utifrån klimatpåverkan. Väljer jag klimatsmart vinner både miljön och Max. Och troligen även min kropp.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
