Var på Sydsvenska Industri- och Handelskammarens höstmöte häromveckan. Paneldebatt under ledning av Lennart Ekdahl (egotrippad, icke-lyssnande och patroniserande, förvisso underhållande, men tämligen kass som moderator) med bl a vänsterpartiets informationschef Jenny Lindahl Persson och överste Bo Pellnäs i panelen.
En av frågorna var om de kände sig oroliga inför framtiden. Men nej, det var de flesta inte ett dugg oroliga (undantag för Pellnäs som var underbart pessimistiskt...), men var det något som oroade var det väl möjligheten att få jobb etc. Klimathotet berördes, men det ordnar sig säkert, det fixar vi med ny teknik och vi har alltid lyckats lösa alla problem tidigare. Lite så, om jag överdriver.
Min poäng är att ingen tog upp klimathotet spontant som ett allvarligt hot, den största utmaningen vi har stått inför sedan jag vet inte vad. Tällbergstiftelsens ordförande Bo Ekman jämför i ett debattinlägg på Svd den 4/12 med kampen mot fascismen under andra världskriget. Ungefär så är det väl.
Nu samlas världens toppolitiker på Bali för att försöka enas om något. Klart man är pessimistisk. Först med en ny president i USA kan det bli rejäl fart. EU har redan visat ambition, näste president i USA inser förhoppningsvis att om USA inte tar täten i klimatfrågan så tappar de greppet om världspolitiken.
Precis som Bo Ekman skriver kommer ansträngningarna att lösa klimathoten att leda till en ny världsordning. Det är en möjlighet som kanske till och med kan få orättvisorna att utjämnas i världen.
En god vän åker till Västindien på semester i februari. Som han sa: "Sista chansen innan flyget stänger ner". För det är nog det som krävs: extremt dyrare bränslekostnader för att strypa "onödiga" resor och transporter. Tillbaka dit vi en gång var: Flyg blir en lyx förunnat de rikaste och näringslivet om det är tvunget. Inga mer charterresor. Inga mer lågprisflyg för weekendresan. En obehaglig sanning helt enkelt.
Såg om Al Gores film häromdagen. En imponerande uppvisning i retorik. Och skrämmande i sitt budskap, samtidigt hoppfull. Fortfarande orkar folk dividera om huruvida den är "sann" eller inte. Otroligt. "Ignorance is the enemy" som Rodney Crowell så klokt sjunger (fullständigt lysande spår från "The outsider", berör djupt!).
Ett par veckor till julafton. Regnet öser ner och smattrar ilsket mot plåttaket. Åtta plusgrader i hela landet. Det är bara att vänja sig.
Läs gärna Bo Ekmans debattinlägg:
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_655535.svd
fredag 7 december 2007
lördag 3 november 2007
Hoppfullt i Haparanda
Har just kommit hem från Haparanda-Tornio, där jag bland annat träffade kommunalrådet Sven-Erik Bucht. Ni vet han som fick Ingvar Kamprad att bygga ett Ikea-varuhus i den lilla gränsorten där längst upp i norr (nå, längst upp är det ju inte, det är fortfarande 19 mil till Pajala och 40-50 mil (!) till Kiruna).
I ett rasande tempo bläddrade han framåt i sin powerpoint-presentation. Det tog inte lång stund förrän han hade lyckats få en att känna att Haparanda (förlåt, Haparanda-Tornio ska man visst säga) minsann är något av ett centrum i Sverige, ja det är ju här allt händer och otroligt strategiskt placerat, vänd bara upp och ner på kartan så får ni se, blicka österut istället för söderut och nordkalotten är ju ett enormt geografiskt område som vi sörlänningar inte skänker minsta tanke. Det är här all utveckling kommer att ske framöver!
Nåja, väl hemkommen har jag återfått mitt sörländska perspektiv på tillvaron. En heldag i Köpenhamn fungerade som en nyttig kontrast och återställare. Men, tänk om övriga svenska kommunalråd åtminstonde var HÄLFTEN så visionära som Sven-Erik Bucht. Då hade det hänt saker runt om i Sverige. En annan slående sak var Buchts lysande omvärldsanalys. Hela hans vision och filosofi bygger på det som händer i Kina och Ryssland. "Här ska det gå snabbtåg till Kina. Där utvecklar man nu de inre, västra delarna av landet. Vad kommer då att bli smartast? Att frakta ut till östkusten för att sedan transportera via fartyg runt hela jorden, eller använda tåget direkt till Europa?"
Och vilken ort blir knutpunkt för att dirigera och lasta om godset, innan det går vidare till Sydeuropa eller till Narvik mot USA? Jo, just det, Haparanda-Tornio. Hoppas han får rätt, Bucht. Ett kommunalråd som så oförfärat vägrar ta ordet "omöjligt" i sin mun ska äras och beundras. Även om jag mötte andra som muttrade lite om att han skönmålar lite väl friskt.
En annan som skönmålade friskt var statsministern. Men vid det här laget är väl allt som bör sägas i fallet Schenström redan sagt. Men visst är det häpnadsväckande hur Reinfeldt gjorde alla fel: duckade för frågorna, gick till attack mot media, höll Schenström om ryggen och talade om fortsatt förtroende (trots att det var uppenbart att hon hade uppträtt berusad och direkt olämpligt), och mer eller mindre ljög ("har ni bevis för att hon var onykter?", ett uttalande han gjorde efter att han hade haft sitt första samtal med Schenström där hon hade medgivit att hon hade druckit vin).
Reinfeldt måste ha genomgått massor av medieträningar. Ändå gör han bort sig totalt. Men det är klart – det är väl Schenström som har hållit i medieträningen. Och hennes strategi har varit att tiga ihjäl besvärande frågor från media. Med en sådan lärare kan det bara gå på ett sätt.
Slå en signal Reinfeldt, så tar vi en medieträning – varför inte i Haparanda-Tornio? Så kan du få lite inspiration och visioner från Sven-Erik Bucht samtidigt. Det känns som att du kan behöva det just nu.
I ett rasande tempo bläddrade han framåt i sin powerpoint-presentation. Det tog inte lång stund förrän han hade lyckats få en att känna att Haparanda (förlåt, Haparanda-Tornio ska man visst säga) minsann är något av ett centrum i Sverige, ja det är ju här allt händer och otroligt strategiskt placerat, vänd bara upp och ner på kartan så får ni se, blicka österut istället för söderut och nordkalotten är ju ett enormt geografiskt område som vi sörlänningar inte skänker minsta tanke. Det är här all utveckling kommer att ske framöver!
Nåja, väl hemkommen har jag återfått mitt sörländska perspektiv på tillvaron. En heldag i Köpenhamn fungerade som en nyttig kontrast och återställare. Men, tänk om övriga svenska kommunalråd åtminstonde var HÄLFTEN så visionära som Sven-Erik Bucht. Då hade det hänt saker runt om i Sverige. En annan slående sak var Buchts lysande omvärldsanalys. Hela hans vision och filosofi bygger på det som händer i Kina och Ryssland. "Här ska det gå snabbtåg till Kina. Där utvecklar man nu de inre, västra delarna av landet. Vad kommer då att bli smartast? Att frakta ut till östkusten för att sedan transportera via fartyg runt hela jorden, eller använda tåget direkt till Europa?"
Och vilken ort blir knutpunkt för att dirigera och lasta om godset, innan det går vidare till Sydeuropa eller till Narvik mot USA? Jo, just det, Haparanda-Tornio. Hoppas han får rätt, Bucht. Ett kommunalråd som så oförfärat vägrar ta ordet "omöjligt" i sin mun ska äras och beundras. Även om jag mötte andra som muttrade lite om att han skönmålar lite väl friskt.
En annan som skönmålade friskt var statsministern. Men vid det här laget är väl allt som bör sägas i fallet Schenström redan sagt. Men visst är det häpnadsväckande hur Reinfeldt gjorde alla fel: duckade för frågorna, gick till attack mot media, höll Schenström om ryggen och talade om fortsatt förtroende (trots att det var uppenbart att hon hade uppträtt berusad och direkt olämpligt), och mer eller mindre ljög ("har ni bevis för att hon var onykter?", ett uttalande han gjorde efter att han hade haft sitt första samtal med Schenström där hon hade medgivit att hon hade druckit vin).
Reinfeldt måste ha genomgått massor av medieträningar. Ändå gör han bort sig totalt. Men det är klart – det är väl Schenström som har hållit i medieträningen. Och hennes strategi har varit att tiga ihjäl besvärande frågor från media. Med en sådan lärare kan det bara gå på ett sätt.
Slå en signal Reinfeldt, så tar vi en medieträning – varför inte i Haparanda-Tornio? Så kan du få lite inspiration och visioner från Sven-Erik Bucht samtidigt. Det känns som att du kan behöva det just nu.
söndag 21 oktober 2007
Champagne i en skybar i Stockholm
Så stod man där igen och tog emot Svenska Publishingpriset, uppe på podiet på Foresta på Lidingö. För andra året i rad. Den här gången för Banverkets tidning Godset (förra året fick vi priset för Lunds medborgartidning Idéernas Lund).
Visst är det roligt att tävla? Det går inte att komma ifrån, det måste vara en av människans starkaste drifter. När man sen vinner känns livet härligt och fjäderlätt.
Nu har vi två statyetter som pryder sin plats på kontoret i Lund.
Det bästa med denna galakväll var nog ändå dess avslutning i Hotell Royal Vikings skybar. Äntligen, för första gången, kände jag att jag förtjänade och hade alla skäl i världen att beställa en pava äkta champagne på krogen. Bara sådär, rakt över disk. I en schysst skybar dessutom! Kände mig inte så lite som en äkta King Arne. Fyra glas, en flaska Moet & Chardon och en ishink. Oslagbar känsla. Jag inbillade mig att för ett par sekunder riktades alla blickar på mig. (rent självbedrägeri såklart, men det är fullt tillåtet i ett sådant ögonblick).
Vad som ligger bakom detta behov av självhävdelse har jag inget svar på. Men det är nog en lika urgammal och stark drift som behovet att tävla. Och som vi alla vet: The winner takes it all. Skål!
PS. Moet & Chandon är överskattad som champagne. Testa Launois Blanc de blanc istället. Fantastisk!
Visst är det roligt att tävla? Det går inte att komma ifrån, det måste vara en av människans starkaste drifter. När man sen vinner känns livet härligt och fjäderlätt.
Nu har vi två statyetter som pryder sin plats på kontoret i Lund.
Det bästa med denna galakväll var nog ändå dess avslutning i Hotell Royal Vikings skybar. Äntligen, för första gången, kände jag att jag förtjänade och hade alla skäl i världen att beställa en pava äkta champagne på krogen. Bara sådär, rakt över disk. I en schysst skybar dessutom! Kände mig inte så lite som en äkta King Arne. Fyra glas, en flaska Moet & Chardon och en ishink. Oslagbar känsla. Jag inbillade mig att för ett par sekunder riktades alla blickar på mig. (rent självbedrägeri såklart, men det är fullt tillåtet i ett sådant ögonblick).
Vad som ligger bakom detta behov av självhävdelse har jag inget svar på. Men det är nog en lika urgammal och stark drift som behovet att tävla. Och som vi alla vet: The winner takes it all. Skål!
PS. Moet & Chandon är överskattad som champagne. Testa Launois Blanc de blanc istället. Fantastisk!
söndag 7 oktober 2007
När det går fekalier i retoriken
Medieträning är bra och för alla som kan komma i kontakt med media helt nödvändigt. Men ibland blir det lite för bra. När den medietränade tar alltför bokstavligt på det som lärs ut. Som att förbereda ett budskap och försöka styra in sina svar på det. Konsten är att göra det på ett snyggt sätt. Gör man det osmidigt och utan att först lyssna på frågan som ställs blir det lätt komiskt.
Vi minns alla finansminister Bo Ringholms oerhört komiska presskonferens där han mekaniskt upprepar samma fras ordagrant från ett pressmeddelande, om och om igen, utan att bry sig om hur frågorna som ställs lyder.
Nu har det hänt igen. Nästan. Den här gången är det SSU:s ordförande Jytte Guteland som inte riktigt har förstått poängen i medieträningen. Och istället bjuder upp till en komisk föreställning.
SSU:are har tydligen varit på en resa till Bryssel. Efter en blöt natt på hotellet uppdagas det att någon eller några kletat ut bajs på golv och väggar i ett av hotellrummen. Så här kommenterar Jytte Guteland händelsen i P3:s program Rond tisdagen den 2 oktober:
”Jag vet att det var vuxna människor som har varit på en resa, och att de ska ta ansvar för beteendet på en resa”.
P3: Har du tagit reda på mer förutom det som står i tidningen?
”Jag har förhört mig om att det var vuxna människor som var med på en resa och att det inte var en SSU-aktivitet”.
P3: Men det var SSU:are?
”Det var vuxna människor på en resa, och det, eh, om någon var medlem i SSU så var det ändå så att det var vuxna människor som var på sin egen tid på en resa.”
P3: Spontana tankar när du öppnade tidningen?
”Ja, det var ju att vuxna människor ska ta ansvar för sitt eget handlande på en resa, eh, och ja, att man givetvis måste agera vuxet och ta sitt eget ansvar.”
P3: Och om de vuxna människorna är SSU:are och beter sig på det här sättet, är det lämpligt?
”Ja, jag värderar inte vad vuxna människor gör, men jag tycker själv att man som vuxen tar ett ansvar för hur man agerar.”
Visst Jytte, vi har fattat ditt budskap. Det var inte SSU:are, det var vuxna människor (vilket väl kan ifrågasättas…) och vuxna människor ska ta ansvar för sitt beteende. Detta är tydligen extra viktigt när man är ute på en resa. Som inte är arrangerad av någon. (vilket väl också kan ifrågasättas…).
Problemet Jytte är att du ofrivilligt skapar typisk P3-komik. De behöver inte ens busringa till dig för att du ska bjuda upp till show. Jag är helt övertygad om att punkten ”retoriska bryggor” ingick i din medieträning. Men du måste ha sovit i skolbänken just där. Istället har du bara snappat upp att du ska styra in intervjun till ditt budskap. Men då måste du se till att reportern hänger med i svängarna och byter fil. Så länge inte han eller hon vrider på ratten måste du hålla god min i passagerarsätet. Annars blir du överkörd. Fast i ditt fall hamnade du rakt i diket.
Måtte inga av de elever jag haft och kommer att ha i medieträning ta mig allt för bokstavligt när det gäller uppmaningen ”håll dig till ditt budskap”. Lyssna och lär på http://www.sr.se/cgi-bin/p3/nyhetssidor/arkiv.asp?ProgramID=2882&formatID=1&nyheter=1&Max=2007-10-04&Min=2007-04-23&PeriodStart=2007-10-07&Period=2&Artikel=1633027
Vi minns alla finansminister Bo Ringholms oerhört komiska presskonferens där han mekaniskt upprepar samma fras ordagrant från ett pressmeddelande, om och om igen, utan att bry sig om hur frågorna som ställs lyder.
Nu har det hänt igen. Nästan. Den här gången är det SSU:s ordförande Jytte Guteland som inte riktigt har förstått poängen i medieträningen. Och istället bjuder upp till en komisk föreställning.
SSU:are har tydligen varit på en resa till Bryssel. Efter en blöt natt på hotellet uppdagas det att någon eller några kletat ut bajs på golv och väggar i ett av hotellrummen. Så här kommenterar Jytte Guteland händelsen i P3:s program Rond tisdagen den 2 oktober:
”Jag vet att det var vuxna människor som har varit på en resa, och att de ska ta ansvar för beteendet på en resa”.
P3: Har du tagit reda på mer förutom det som står i tidningen?
”Jag har förhört mig om att det var vuxna människor som var med på en resa och att det inte var en SSU-aktivitet”.
P3: Men det var SSU:are?
”Det var vuxna människor på en resa, och det, eh, om någon var medlem i SSU så var det ändå så att det var vuxna människor som var på sin egen tid på en resa.”
P3: Spontana tankar när du öppnade tidningen?
”Ja, det var ju att vuxna människor ska ta ansvar för sitt eget handlande på en resa, eh, och ja, att man givetvis måste agera vuxet och ta sitt eget ansvar.”
P3: Och om de vuxna människorna är SSU:are och beter sig på det här sättet, är det lämpligt?
”Ja, jag värderar inte vad vuxna människor gör, men jag tycker själv att man som vuxen tar ett ansvar för hur man agerar.”
Visst Jytte, vi har fattat ditt budskap. Det var inte SSU:are, det var vuxna människor (vilket väl kan ifrågasättas…) och vuxna människor ska ta ansvar för sitt beteende. Detta är tydligen extra viktigt när man är ute på en resa. Som inte är arrangerad av någon. (vilket väl också kan ifrågasättas…).
Problemet Jytte är att du ofrivilligt skapar typisk P3-komik. De behöver inte ens busringa till dig för att du ska bjuda upp till show. Jag är helt övertygad om att punkten ”retoriska bryggor” ingick i din medieträning. Men du måste ha sovit i skolbänken just där. Istället har du bara snappat upp att du ska styra in intervjun till ditt budskap. Men då måste du se till att reportern hänger med i svängarna och byter fil. Så länge inte han eller hon vrider på ratten måste du hålla god min i passagerarsätet. Annars blir du överkörd. Fast i ditt fall hamnade du rakt i diket.
Måtte inga av de elever jag haft och kommer att ha i medieträning ta mig allt för bokstavligt när det gäller uppmaningen ”håll dig till ditt budskap”. Lyssna och lär på http://www.sr.se/cgi-bin/p3/nyhetssidor/arkiv.asp?ProgramID=2882&formatID=1&nyheter=1&Max=2007-10-04&Min=2007-04-23&PeriodStart=2007-10-07&Period=2&Artikel=1633027
söndag 30 september 2007
Magnetisk musik
Jag har spelat och lyssnat på oerhört mycket popmusik genom åren. Men det var längesedan popmusik kändes angelägen (då definierar jag inte Kent som pop...). De senaste åren har countryns bitterljuva toner varit min musikaliska livlina. Men nu änligen har jag blivit förförd igen. Av en norrman – Magnet. Eller Even Johansen som han egentligen heter.
Jag hade glömt att pop kunde vara så fullständigt oumbärligt. Så ljuvligt. Kanske är det för att här finns en bitterljuv melankoli som jag också hittar i countryn. Och minsann letar sig en blå pedal steel fram i Magnets ljudbild med jämna mellanrum. Det är knappast någon tillfällighet att han gör en underbar version av Dylans mest kända country-örhänge, Lay lady lay.
Plattan "On your side" får mig att smälta. Så perfekt. Så bräckligt. Så skört. Livet är vackert.
Se och lyssna själv på www.homeofmagnet.com
Jag hade glömt att pop kunde vara så fullständigt oumbärligt. Så ljuvligt. Kanske är det för att här finns en bitterljuv melankoli som jag också hittar i countryn. Och minsann letar sig en blå pedal steel fram i Magnets ljudbild med jämna mellanrum. Det är knappast någon tillfällighet att han gör en underbar version av Dylans mest kända country-örhänge, Lay lady lay.
Plattan "On your side" får mig att smälta. Så perfekt. Så bräckligt. Så skört. Livet är vackert.
Se och lyssna själv på www.homeofmagnet.com
onsdag 26 september 2007
Affärer i klimatförändringens spår
Vi ordnade ett frukostmöte med paneldebatt i måndags med rubriken "Hot och affärsmöjligheter i ett förändrat klimat". Förre landshövdingen i Skåne Bengt Holgersson berättade om huvuddragen i Klimat- och sårbarhetsutredningen som han presenterar för regeringen på måndag. I den efterföljande paneldebatten fick Lars Frithiof, koncernchef Eon Sverige, Berit Gullbransson, direktör Swentec och Martin Hagbyhn, koncernchef Läckeby Water Group, diskutera kring det nya stekheta begreppet cleantech.
Det var påfallande positiva tongångar, möjligheterna finns, menade panelen enigt. Men det gäller framför allt att bidra till en mental förändring, att vi som konsumenter och beslutsfattare i yrkeslivet börjar leva som vi lär. Det vill säga att vi inte bara säger att vi är beredda att köpa ekologisk mat, eller betala mer för miljövänlig energi, köpa miljöbilar och så vidare, utan att vi verkligen gör det också.
Att utmaningarna är enorma framgick tydligt av de scenarier som Bengt Holgersson beskrev. Ja, vi som har sett Al Gores film "En obehaglig sanning" vet vad det handlar om (för övrigt en fantastisk lektion i retorik, filmen borde ingå i alla PR-utbildningar...). Det som väcker hopp är väl att ju större utmaningarna är, desto större blir affärsmöjligheterna. Och när det vankas pengar, då händer det saker, ja då kan det plötsligt gå väldigt snabbt. Vi befinner oss nog vid en brytpunkt, där utmaningarna har blivit så stora att de ekonomiska fördelarna av att inte göra något snabbt vältrar över i nackdelar och risker.
Men var finns pengarna? Ja, inte i Sverige i alla fall, om man får tro panelen. Intresset från riskkapitalet kommer i huvudsak utifrån. Vilket ju är lite sorgligt och tragiskt. Läckeby Water Group är till salu, men oddsen att ägandet stannar i Sverige verkar höga. Vilket Martin Hagbyhn beklagar, i egenskap av svensk skattebetalare. Som koncernchef är han däremot helt neutral i frågan, det spelar ju ingen roll för själva företaget om det har svenska eller utländska ägare. Huvudsaken är att de agerar rätt i strategiska frågor.
Men vi har en tendens att tro att vi ligger så långt fram i Sverige på miljöområdet. Det vete sjutton. Bengt Holgersson påpekade att vi i Sverige kommer att få en relativt enkel resa för att klara klimatmålen. Konsekvenserna är så ohyggligt mycket större i exempelvis södra Europa. Och kanske är det därför det svenska riskkapitalet inte hänger med i svängarna. Utmaningarna är inte tillräckligt stora här, vi ser inte katastrofen komma med stormsteg på samma sätt som i andra delar av världen – därmed minskar även de ekonomiska incitamenten.
Oavsett vilken förklaringen är så är detta ljumma intresse i Sverige en gåta – och ett stort problem. Här finns massor av idéer och entreprenörskap, men det gäller att kunna få detta till kommersiellt fungerande produkter. Jag tror det ligger mycket i Lars Frithiofs råd: att fokusera på de styrkor som finns inom svensk miljöteknik. Inte låta statliga satsningar gå till höger och vänster och försöka finnas med överallt. Här tror jag teknik inom vatten, vind och biogas är exempel där svensk miljöteknik kan bli mycket stark internationellt. Och som Berit Gullbransson understryker: att kunna erbjuda helhetslösningar. Och lagarbete är vi ju bra på i Sverige – en fin tradition att ta med oss när vi nu står inför utmaningen att rädda vår tillvaro på den här planeten.
Det var påfallande positiva tongångar, möjligheterna finns, menade panelen enigt. Men det gäller framför allt att bidra till en mental förändring, att vi som konsumenter och beslutsfattare i yrkeslivet börjar leva som vi lär. Det vill säga att vi inte bara säger att vi är beredda att köpa ekologisk mat, eller betala mer för miljövänlig energi, köpa miljöbilar och så vidare, utan att vi verkligen gör det också.
Att utmaningarna är enorma framgick tydligt av de scenarier som Bengt Holgersson beskrev. Ja, vi som har sett Al Gores film "En obehaglig sanning" vet vad det handlar om (för övrigt en fantastisk lektion i retorik, filmen borde ingå i alla PR-utbildningar...). Det som väcker hopp är väl att ju större utmaningarna är, desto större blir affärsmöjligheterna. Och när det vankas pengar, då händer det saker, ja då kan det plötsligt gå väldigt snabbt. Vi befinner oss nog vid en brytpunkt, där utmaningarna har blivit så stora att de ekonomiska fördelarna av att inte göra något snabbt vältrar över i nackdelar och risker.
Men var finns pengarna? Ja, inte i Sverige i alla fall, om man får tro panelen. Intresset från riskkapitalet kommer i huvudsak utifrån. Vilket ju är lite sorgligt och tragiskt. Läckeby Water Group är till salu, men oddsen att ägandet stannar i Sverige verkar höga. Vilket Martin Hagbyhn beklagar, i egenskap av svensk skattebetalare. Som koncernchef är han däremot helt neutral i frågan, det spelar ju ingen roll för själva företaget om det har svenska eller utländska ägare. Huvudsaken är att de agerar rätt i strategiska frågor.
Men vi har en tendens att tro att vi ligger så långt fram i Sverige på miljöområdet. Det vete sjutton. Bengt Holgersson påpekade att vi i Sverige kommer att få en relativt enkel resa för att klara klimatmålen. Konsekvenserna är så ohyggligt mycket större i exempelvis södra Europa. Och kanske är det därför det svenska riskkapitalet inte hänger med i svängarna. Utmaningarna är inte tillräckligt stora här, vi ser inte katastrofen komma med stormsteg på samma sätt som i andra delar av världen – därmed minskar även de ekonomiska incitamenten.
Oavsett vilken förklaringen är så är detta ljumma intresse i Sverige en gåta – och ett stort problem. Här finns massor av idéer och entreprenörskap, men det gäller att kunna få detta till kommersiellt fungerande produkter. Jag tror det ligger mycket i Lars Frithiofs råd: att fokusera på de styrkor som finns inom svensk miljöteknik. Inte låta statliga satsningar gå till höger och vänster och försöka finnas med överallt. Här tror jag teknik inom vatten, vind och biogas är exempel där svensk miljöteknik kan bli mycket stark internationellt. Och som Berit Gullbransson understryker: att kunna erbjuda helhetslösningar. Och lagarbete är vi ju bra på i Sverige – en fin tradition att ta med oss när vi nu står inför utmaningen att rädda vår tillvaro på den här planeten.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
