Efter tio seminarier, två partiledartal, två partiledarutfrågningar och ett pr-mingel på två och en halv dag kan jag enkelt konstatera: Det är lobbyisterna som äger Almedalen. Förvisso är det riksdagspartierna tillsammans med Gotlands kommun som arrangerar det hela. Men det är lobbyisterna i intresseorganisationerna och näringslivet som med eller utan hjälp av pr-konsulter bjuder upp till dans.
Partiernas tal, i år utförda genomgående av partiledarna, känns mer som ett pikant inslag. Det är inte därför vi här. Det här är som ett Roskilde eller Hultsfred för alla påverkare. Det handlar om att synas och träffas och få fram sina budskap på olika sätt.
Almedalen har utvecklats till ett ganska fantastiskt fenomen i dessa dagar när vi ofta pratar om ett demokratiskt underskott. Här kan alla påverkare, hög som låg, på ett enkelt sätt träffa politiker, tjänstemän och intresseorganisationer. Allt är öppet (nåja, här finns förstås massor med vip-mingel, men det mesta är faktiskt helt öppet för alla) och alla är inställda på att träffas och lyssna på varandra, att introduceras för nya människor och intressen.
De flesta seminarier är inget annat än lobbyverktyg. Politiker ”grillas” i paneler, men syftet är självklart bara att få fram arrangörens budskap. Eller som Sofia Arkelsten från moderaterna uttryckte på ett seminarium ungefär: Jag vet ju att ni ordnar det här för att ni vill ha pengar av oss politiker och att hela Almedalsveckan går ut på det.
Är det här bra eller dåligt? Precis, PR-konsultföretagens branschorganisation, arrangerade igår ett seminarium med just det temat. Är lobbying ett hot mot demokratin eller en demokratisk rättighet?
Ja, efter ett par dagar här är min slutsats ungefär som den eniga panelen: Lobbying är inte bara en demokratisk rättighet, det är som Precis ordförande Hans Gennerud uttryckte det, till och med en skyldighet. Och om lobbying, precis som fallet är i Almedalen, omges av största möjliga öppenhet kan vi förhoppningsvis även få bort den konspiratoriska aura som begreppet är förknippat med.
Almedalen är en fantastisk arena för påverkan. Som privatpersoner är vår huvudsakliga arena valen och valrörelserna. Näringsliv och intresseorganisationer har hittat sin arena i Almedalen. För mig är detta helt självklart positivt och en rejäl vitamininjektion i en annars ganska sömnig demokrati.
Politiker och beslutsfattande tjänstemän behöver den här arenan. En chans att få ny kunskap, information och reflektioner som underlag för framtida beslut. Och hade utbytet inte varit ömsesidigt hade politikerna inte varit här, då hade de självklart flytt hals över huvud.
Jag har under drygt två dagar fått möjlighet att prata med kommunalråd, riksdagsledamöter, generaldirektörer, vd:ar, presschefer, journalister, informatörer och pr-konsulter. Koncentrerat, fokuserat och inte minst, lättsamt och informellt.
Nu går jag på semester. Men jag längtar redan efter nästa Almedalsvecka.
onsdag 9 juli 2008
söndag 6 juli 2008
På plats i Almedalen
I mitt senaste inlägg här på bloggen konstaterade jag att jag var asocial på nätet. Det var fyra månader sedan. Jag behöver ju inte ta mig själv så bokstavligt...
Nu är jag i alla fall på plats på Almedalsveckan - årets stora mingelfestival för alla lobbyister, politiker och pr-folk.
Regnet har strilat över Visby hela dan och lagt lite sordin över uppstarten. Den har kännts lite trevande faktiskt. Men jag inledde veckan med att besöka LRF:s och Krav:s seminarium om klimatmärkning av livsmedel - ett projekt man driver tillsammans och som snart kommer att nå oss konsumenter. Intressant fråga med många inbyggda målkonflikter. Är det verkligen per definition klimatdåligt att äta nötkött? Om man klimatmärker nötkött producerat på ett relativt klimatbra sätt, jämfört med annat nötkött, men inte ger märket till konventionellt uppfött fläskkött, som ändå ger upphov till betydligt mindre växthusgaser än det klimatmärkta nötköttet, har man då uppnått det man ville?
Pia Lindeskog från KF Konsument ställde frågan om det arbete som ligger bakom klimatmärkningen nödvändigtvis måste leda till ännu en märkning, där ansvaret faktiskt skjuts över på konsumenten? Hon har en poäng, det är lätt att bli förvirrad som konsument och gå vilse i märkningsdjungeln. Man kan ju tycka att konsumenten har rätt att kräva av handeln och producenterna ett ansvar att alltid sträva efter minsta möjliga klimatpåverkan.
Även varumärkesfrågan belystes. Hur påverkas till exempel varumärket Krav av att de ställer sig bakom ännu en märkning, eller att de tillåter någon form av tilläggsmärkning till Krav-märket? Hur blir vår syn på "vanliga" Krav-märkta varor, blir vi misstänksamma och devalverar vi automatiskt Krav-märket när det plötsligt dyker upp ett nytt och "finare" Krav-märke? Jag tror att risken finns och att Krav måste tänka till.
Märkning eller inte, om vi helt enkelt började äta mindre nötkött och slutade slänga mat i den omfattning vi gör, skulle väldigt mycket uppnås för att minska utsläppen av växthusgaser. Medan jag hör debatten om märkningens vara eller inte vara kommer jag inte från känslan av att de inblandade fokuserar på fel sak.
Minns ni kostcirkeln? Den fick jag lära mig i skolan. Kanske just därför har den alltid kännts lite väl präktig. Men om vi bara följde den skulle vi få en betydligt mer balanserad kost ur alla aspekter: både för vår egen hälsa och för klimatet.
Nu är jag i alla fall på plats på Almedalsveckan - årets stora mingelfestival för alla lobbyister, politiker och pr-folk.
Regnet har strilat över Visby hela dan och lagt lite sordin över uppstarten. Den har kännts lite trevande faktiskt. Men jag inledde veckan med att besöka LRF:s och Krav:s seminarium om klimatmärkning av livsmedel - ett projekt man driver tillsammans och som snart kommer att nå oss konsumenter. Intressant fråga med många inbyggda målkonflikter. Är det verkligen per definition klimatdåligt att äta nötkött? Om man klimatmärker nötkött producerat på ett relativt klimatbra sätt, jämfört med annat nötkött, men inte ger märket till konventionellt uppfött fläskkött, som ändå ger upphov till betydligt mindre växthusgaser än det klimatmärkta nötköttet, har man då uppnått det man ville?
Pia Lindeskog från KF Konsument ställde frågan om det arbete som ligger bakom klimatmärkningen nödvändigtvis måste leda till ännu en märkning, där ansvaret faktiskt skjuts över på konsumenten? Hon har en poäng, det är lätt att bli förvirrad som konsument och gå vilse i märkningsdjungeln. Man kan ju tycka att konsumenten har rätt att kräva av handeln och producenterna ett ansvar att alltid sträva efter minsta möjliga klimatpåverkan.
Även varumärkesfrågan belystes. Hur påverkas till exempel varumärket Krav av att de ställer sig bakom ännu en märkning, eller att de tillåter någon form av tilläggsmärkning till Krav-märket? Hur blir vår syn på "vanliga" Krav-märkta varor, blir vi misstänksamma och devalverar vi automatiskt Krav-märket när det plötsligt dyker upp ett nytt och "finare" Krav-märke? Jag tror att risken finns och att Krav måste tänka till.
Märkning eller inte, om vi helt enkelt började äta mindre nötkött och slutade slänga mat i den omfattning vi gör, skulle väldigt mycket uppnås för att minska utsläppen av växthusgaser. Medan jag hör debatten om märkningens vara eller inte vara kommer jag inte från känslan av att de inblandade fokuserar på fel sak.
Minns ni kostcirkeln? Den fick jag lära mig i skolan. Kanske just därför har den alltid kännts lite väl präktig. Men om vi bara följde den skulle vi få en betydligt mer balanserad kost ur alla aspekter: både för vår egen hälsa och för klimatet.
söndag 9 mars 2008
Hjälp, jag är asocial!
Tidningen Dagens Media hade en stor special om så kallade sociala medier i veckan. Communities, bloggar, Youtube, nätverk. Bara så du vet: hänger du inte med här och är aktiv är du långt, långt ute i perifirin. Ensam, utestängd, arkiverad.
Tidningen har gjort en minienkät och ringt runt till ett antal företrädare för PR- och reklambranschen, och frågat vilka sociala medier de använder. Jösses säger jag bara. I princip alla var aktiva på Facebook. Och populära var de. 120, 200, 280 vänner. Den ena bräckte den andra. Utöver Facebook var det My Space, bloggar (jodå, plural, en del hade flera igång), diverse forum och det ena med det tredje.
Jag vet inte vad mina kollegor gör på jobbet, men själv jobbar jag tämligen intensivt och har fullt upp med att ge allt för våra kunder. När jag inte jobbar ORKAR JAG INTE VARA UPPKOPPLAD HELA TIDEN! Ursäkta att jag skriker, men jag blir lite trött.
På min lediga tid prioriterar jag annat. Jag måste säga att det ger mig hundrafalt mer att träna eller coacha på match med P-94:orna i Södradals innebandy än att uppdatera sin Facebook och svara på alla oräkneliga utmaningar i diverse frågesporter.
Själv finns jag inte på Facebook. Däremot har jag en plats på (säger man så?) Linked in, ett Facebook inriktat på affärskontakter. Där har jag två vänner...
Och så har jag ju den här bloggen. Ja, ni märker hur ofta jag uppdaterar den. Men det får faktiskt bli så. När jag har tid och något vettigt att säga är det riktigt roligt att blogga. Men blir det ett dåligt samvete skapar det bara stress. Precis som Facebook, Youtube och allt annat man "måste" hänga med i. Det måste du inte alls. Gå en sväng i skogen istället. Eller ring den där kompisen du inte har snackat med på ett halvår. Bjud in till en fika eller middag. Det är ett bättre sätt att bli bekräftad och sedd. Om det nu är där skon klämmer.
Du får väl kalla mig gammaldags webbreaktionär. Men på nätet är och förblir jag asocial. I alla fall om man jämför med mina kollegor i branschen. Det känns skönt.
Tidningen har gjort en minienkät och ringt runt till ett antal företrädare för PR- och reklambranschen, och frågat vilka sociala medier de använder. Jösses säger jag bara. I princip alla var aktiva på Facebook. Och populära var de. 120, 200, 280 vänner. Den ena bräckte den andra. Utöver Facebook var det My Space, bloggar (jodå, plural, en del hade flera igång), diverse forum och det ena med det tredje.
Jag vet inte vad mina kollegor gör på jobbet, men själv jobbar jag tämligen intensivt och har fullt upp med att ge allt för våra kunder. När jag inte jobbar ORKAR JAG INTE VARA UPPKOPPLAD HELA TIDEN! Ursäkta att jag skriker, men jag blir lite trött.
På min lediga tid prioriterar jag annat. Jag måste säga att det ger mig hundrafalt mer att träna eller coacha på match med P-94:orna i Södradals innebandy än att uppdatera sin Facebook och svara på alla oräkneliga utmaningar i diverse frågesporter.
Själv finns jag inte på Facebook. Däremot har jag en plats på (säger man så?) Linked in, ett Facebook inriktat på affärskontakter. Där har jag två vänner...
Och så har jag ju den här bloggen. Ja, ni märker hur ofta jag uppdaterar den. Men det får faktiskt bli så. När jag har tid och något vettigt att säga är det riktigt roligt att blogga. Men blir det ett dåligt samvete skapar det bara stress. Precis som Facebook, Youtube och allt annat man "måste" hänga med i. Det måste du inte alls. Gå en sväng i skogen istället. Eller ring den där kompisen du inte har snackat med på ett halvår. Bjud in till en fika eller middag. Det är ett bättre sätt att bli bekräftad och sedd. Om det nu är där skon klämmer.
Du får väl kalla mig gammaldags webbreaktionär. Men på nätet är och förblir jag asocial. I alla fall om man jämför med mina kollegor i branschen. Det känns skönt.
söndag 13 januari 2008
Damernas skavande värld
Har just läst en riktigt intressant artikel i Damernas Värld: "Sluta curla för din man". Budskapet är i korthet att kvinnorna ska sluta att med automatik ansvara för alla vardagsbestyr som att hålla reda på barnens gympa, utedagar med matsäck, när det är dags att köpa nya strumpor och ytterkläder till barnen etcetera. Ofta har mannen i familjen ingen susning om detta.
Det ligger mycket i artikeln, även om jag väl tycker att artikelförfattaren hårddrar lite väl, männen framstår som fullständigt odugliga latmaskar. Tycker själv att jag ALDRIG har tid till mig själv. Det ska städas, handlas, lagas mat och/eller diskas, fixas med huset (vem håller koll på den biten...???), läsas för yngsta dottern, fixa datorproblem (gissa än en gång vem som håller koll på sånt, men det räknas tydligen inte).
Nåväl, artikeln var trots allt intressant och hade bra poänger, t ex att kvinnor uppfostras att ta ansvar på det privata området. (jag erkänner, jag har dålig koll på barnens gympapåsar).
Men så vänder jag blad och möts av rubriken "Hitta din drivkraft" och en stor bild på en halvjoggande leende och till synes helt lycklig och vacker kvinna. Något skvaver här. Det funkar inte. Budskapen krockar.
Inte för att en närläsning av artikeln visar att den helt motsäger "Sluta curla för din man". Men läs följande citat: "När människor fattar ett beslut fattar de faktiskt det absolut bästa beslut de kan fatta för stunden." Jaha, så om mamman i en familj beslutar sig för att sköta strumpköpen, gympapåsarna, matsäckarna och tvättvikningen utan att involvera mannen så är det plötsligt det bästa beslutet?
Nej, det skaver som sagt. Hela tidningen är för övrigt full av vackra, leende och välklädda kvinnor så långt från gympapåsar och leverpastejmackor med drickyoghurt man kan komma. Och tips om heminredning och att annat för den som tar ansvar för den privata sfären.
Så här går det när det saknas en publicistisk idé bakom utgivningen. När journalistiken helt reduceras till ett alibi för att sälja annonser. Istället för tvärtom.
Det ligger mycket i artikeln, även om jag väl tycker att artikelförfattaren hårddrar lite väl, männen framstår som fullständigt odugliga latmaskar. Tycker själv att jag ALDRIG har tid till mig själv. Det ska städas, handlas, lagas mat och/eller diskas, fixas med huset (vem håller koll på den biten...???), läsas för yngsta dottern, fixa datorproblem (gissa än en gång vem som håller koll på sånt, men det räknas tydligen inte).
Nåväl, artikeln var trots allt intressant och hade bra poänger, t ex att kvinnor uppfostras att ta ansvar på det privata området. (jag erkänner, jag har dålig koll på barnens gympapåsar).
Men så vänder jag blad och möts av rubriken "Hitta din drivkraft" och en stor bild på en halvjoggande leende och till synes helt lycklig och vacker kvinna. Något skvaver här. Det funkar inte. Budskapen krockar.
Inte för att en närläsning av artikeln visar att den helt motsäger "Sluta curla för din man". Men läs följande citat: "När människor fattar ett beslut fattar de faktiskt det absolut bästa beslut de kan fatta för stunden." Jaha, så om mamman i en familj beslutar sig för att sköta strumpköpen, gympapåsarna, matsäckarna och tvättvikningen utan att involvera mannen så är det plötsligt det bästa beslutet?
Nej, det skaver som sagt. Hela tidningen är för övrigt full av vackra, leende och välklädda kvinnor så långt från gympapåsar och leverpastejmackor med drickyoghurt man kan komma. Och tips om heminredning och att annat för den som tar ansvar för den privata sfären.
Så här går det när det saknas en publicistisk idé bakom utgivningen. När journalistiken helt reduceras till ett alibi för att sälja annonser. Istället för tvärtom.
fredag 7 december 2007
Känner du dig orolig?
Var på Sydsvenska Industri- och Handelskammarens höstmöte häromveckan. Paneldebatt under ledning av Lennart Ekdahl (egotrippad, icke-lyssnande och patroniserande, förvisso underhållande, men tämligen kass som moderator) med bl a vänsterpartiets informationschef Jenny Lindahl Persson och överste Bo Pellnäs i panelen.
En av frågorna var om de kände sig oroliga inför framtiden. Men nej, det var de flesta inte ett dugg oroliga (undantag för Pellnäs som var underbart pessimistiskt...), men var det något som oroade var det väl möjligheten att få jobb etc. Klimathotet berördes, men det ordnar sig säkert, det fixar vi med ny teknik och vi har alltid lyckats lösa alla problem tidigare. Lite så, om jag överdriver.
Min poäng är att ingen tog upp klimathotet spontant som ett allvarligt hot, den största utmaningen vi har stått inför sedan jag vet inte vad. Tällbergstiftelsens ordförande Bo Ekman jämför i ett debattinlägg på Svd den 4/12 med kampen mot fascismen under andra världskriget. Ungefär så är det väl.
Nu samlas världens toppolitiker på Bali för att försöka enas om något. Klart man är pessimistisk. Först med en ny president i USA kan det bli rejäl fart. EU har redan visat ambition, näste president i USA inser förhoppningsvis att om USA inte tar täten i klimatfrågan så tappar de greppet om världspolitiken.
Precis som Bo Ekman skriver kommer ansträngningarna att lösa klimathoten att leda till en ny världsordning. Det är en möjlighet som kanske till och med kan få orättvisorna att utjämnas i världen.
En god vän åker till Västindien på semester i februari. Som han sa: "Sista chansen innan flyget stänger ner". För det är nog det som krävs: extremt dyrare bränslekostnader för att strypa "onödiga" resor och transporter. Tillbaka dit vi en gång var: Flyg blir en lyx förunnat de rikaste och näringslivet om det är tvunget. Inga mer charterresor. Inga mer lågprisflyg för weekendresan. En obehaglig sanning helt enkelt.
Såg om Al Gores film häromdagen. En imponerande uppvisning i retorik. Och skrämmande i sitt budskap, samtidigt hoppfull. Fortfarande orkar folk dividera om huruvida den är "sann" eller inte. Otroligt. "Ignorance is the enemy" som Rodney Crowell så klokt sjunger (fullständigt lysande spår från "The outsider", berör djupt!).
Ett par veckor till julafton. Regnet öser ner och smattrar ilsket mot plåttaket. Åtta plusgrader i hela landet. Det är bara att vänja sig.
Läs gärna Bo Ekmans debattinlägg:
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_655535.svd
En av frågorna var om de kände sig oroliga inför framtiden. Men nej, det var de flesta inte ett dugg oroliga (undantag för Pellnäs som var underbart pessimistiskt...), men var det något som oroade var det väl möjligheten att få jobb etc. Klimathotet berördes, men det ordnar sig säkert, det fixar vi med ny teknik och vi har alltid lyckats lösa alla problem tidigare. Lite så, om jag överdriver.
Min poäng är att ingen tog upp klimathotet spontant som ett allvarligt hot, den största utmaningen vi har stått inför sedan jag vet inte vad. Tällbergstiftelsens ordförande Bo Ekman jämför i ett debattinlägg på Svd den 4/12 med kampen mot fascismen under andra världskriget. Ungefär så är det väl.
Nu samlas världens toppolitiker på Bali för att försöka enas om något. Klart man är pessimistisk. Först med en ny president i USA kan det bli rejäl fart. EU har redan visat ambition, näste president i USA inser förhoppningsvis att om USA inte tar täten i klimatfrågan så tappar de greppet om världspolitiken.
Precis som Bo Ekman skriver kommer ansträngningarna att lösa klimathoten att leda till en ny världsordning. Det är en möjlighet som kanske till och med kan få orättvisorna att utjämnas i världen.
En god vän åker till Västindien på semester i februari. Som han sa: "Sista chansen innan flyget stänger ner". För det är nog det som krävs: extremt dyrare bränslekostnader för att strypa "onödiga" resor och transporter. Tillbaka dit vi en gång var: Flyg blir en lyx förunnat de rikaste och näringslivet om det är tvunget. Inga mer charterresor. Inga mer lågprisflyg för weekendresan. En obehaglig sanning helt enkelt.
Såg om Al Gores film häromdagen. En imponerande uppvisning i retorik. Och skrämmande i sitt budskap, samtidigt hoppfull. Fortfarande orkar folk dividera om huruvida den är "sann" eller inte. Otroligt. "Ignorance is the enemy" som Rodney Crowell så klokt sjunger (fullständigt lysande spår från "The outsider", berör djupt!).
Ett par veckor till julafton. Regnet öser ner och smattrar ilsket mot plåttaket. Åtta plusgrader i hela landet. Det är bara att vänja sig.
Läs gärna Bo Ekmans debattinlägg:
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_655535.svd
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
