Vad menar vi egentligen när vi pratar om miljö- och hållbarhetskommunikation? Finns det några särskilda kännetecken och krav? Vi på Wirtén har vänt och vridit på frågan och kommit fram till en slags definition av begreppet (Tack till Victoria Olausson vars bok Grön kommunikation har varit en god inspirationskälla i våra diskussioner!):
För att kunna kommunicera miljö och hållbarhet krävs att organisationen strävar efter att vara såväl hållbar som kollbar. Det innebär att
– agera för en hållbar verksamhet
– driva förändring för hållbar utveckling i dialog med olika intressenter.
För att driva förändring och bygga dialog krävs att kommunikationen präglas av
– öppenhet
– ärlighet
– substans
– balans
– frekvens.
Hållbar kommunikation gör det möjligt för omvärlden att själv värdera ett företags eller organisations hållbarhetsarbete. Saknas öppenhet, ärlighet, substans, balans och frekvens kommer intressenterna att söka sig till andra källor. Dessa kommer då att prägla bilden av företaget eller organisationen i högre grad än om ovanstående faktorer är på plats.
onsdag 31 mars 2010
fredag 5 mars 2010
Grön kommunikation reder ut begreppen
Så finns den äntligen: boken som på ett lättfattligt, överskådligt och konkret sätt belyser det vi kallar miljö- och hållbarhetskommunikation. Victoria Olausson har med ”Grön kommunikation” gjort oss som intresserar sig för ämnet en välgärning.
Bara dispositionen och omfånget är i sig värd varsin guldstjärna.
Dispositionen för att Victoria Olausson förtjänstfullt använder första halvan av boken till en i högsta grad relevant omvärlds- och organisationsbeskrivning kopplat till det allt mer ökande miljömedvetandet. Hon bygger på så sätt en grund och referensram för de vidare resonemangen kring grön kommunikation.
Omfånget för att hon sätter punkt efter cirka 140 sidor. Perfekt, jag imponeras inte ett dugg av tegelstenar med långa och invecklade resonemang.
Victoria Olausson utgår från en modell där hon delar in organisationers förhållande till våra miljöproblem i tre kategorier: Den första utgörs av företag utan miljöarbete, den andra av företag med ”det klassiska miljöarbetet” och den tredje kallar hon 3.0-företagen med ett integrerat grönt och etiskt tänkande.
Bokens fokus ligger naturligt på företag som enligt Olausson har nått 3.0-nivån. Hon exemplifierar förtjänstfullt med företag som Ben&Jerry, Patagonia, Body Shop, Hipp, Saltå kvarn, Scandic, Max med flera. Gemensamt för 3.0-företagen är det visionära, att leva som man lär och att skapa relationer.
Bokens andra del fokuserar på kommunikationsarbetet. Det kanske mest intressanta avsnittet är när Olausson går igenom inte bara skäl att berätta om miljöarbetet, utan också skäl att tiga. Just svenska företag kommunicerar ofta mycket försiktig sitt miljöarbete, vilket faktiskt kan ha sina skäl. Ett som jag själv funderat en del på är det faktum att de som kommunicerar sina miljöåtgärder också får kritik, medan de som inte gör något alls undgår granskning. Det här är ett problem som framför allt journalistkåren borde ta sig en funderare kring.
Men självklart är skälen att tala de mest intressanta. Olausson pekar på fyra skäl:
• Du vill avge ett offentligt löfte
• Du vill skapa marknad
• Du vill accelerera en samhällsförändring
• Du vill äga en konkurrensfördel
Som Victoria Olausson själv konstaterar: ”Med en stark hållbarhetsdebatt, med medvetna konsumenter och en större efterfrågan på gröna produkter, blir det mindre intressant att vara tyst”.
Jag ska inte fortsätta fördjupa mig i innehållet i boken, utan överlämnar med varm rekommendation till dig att själv ta del av denna utmärkta introduktion och översikt i ämnet. Efter att ha läst ett par andra böcker i ämnet och inte blivit mycket klokare, slår jag igen pärmarna till ”Grön kommunikation” med en känsla av att nu äntligen har många pusselbitar fallit på plats. Jag skulle vilja gå så långt att Victoria Olausson med ”Grön kommunikation” har lyckats med konststycket att definiera begreppet miljö- och hållbarhetskommunikation. Inte i en mening eller två, men boken är en utmärkt utgångspunkt för att kunna definiera begreppet inför sig själv. Och det är inte illa jobbat, Victoria!
Bara dispositionen och omfånget är i sig värd varsin guldstjärna.
Dispositionen för att Victoria Olausson förtjänstfullt använder första halvan av boken till en i högsta grad relevant omvärlds- och organisationsbeskrivning kopplat till det allt mer ökande miljömedvetandet. Hon bygger på så sätt en grund och referensram för de vidare resonemangen kring grön kommunikation.
Omfånget för att hon sätter punkt efter cirka 140 sidor. Perfekt, jag imponeras inte ett dugg av tegelstenar med långa och invecklade resonemang.
Victoria Olausson utgår från en modell där hon delar in organisationers förhållande till våra miljöproblem i tre kategorier: Den första utgörs av företag utan miljöarbete, den andra av företag med ”det klassiska miljöarbetet” och den tredje kallar hon 3.0-företagen med ett integrerat grönt och etiskt tänkande.
Bokens fokus ligger naturligt på företag som enligt Olausson har nått 3.0-nivån. Hon exemplifierar förtjänstfullt med företag som Ben&Jerry, Patagonia, Body Shop, Hipp, Saltå kvarn, Scandic, Max med flera. Gemensamt för 3.0-företagen är det visionära, att leva som man lär och att skapa relationer.
Bokens andra del fokuserar på kommunikationsarbetet. Det kanske mest intressanta avsnittet är när Olausson går igenom inte bara skäl att berätta om miljöarbetet, utan också skäl att tiga. Just svenska företag kommunicerar ofta mycket försiktig sitt miljöarbete, vilket faktiskt kan ha sina skäl. Ett som jag själv funderat en del på är det faktum att de som kommunicerar sina miljöåtgärder också får kritik, medan de som inte gör något alls undgår granskning. Det här är ett problem som framför allt journalistkåren borde ta sig en funderare kring.
Men självklart är skälen att tala de mest intressanta. Olausson pekar på fyra skäl:
• Du vill avge ett offentligt löfte
• Du vill skapa marknad
• Du vill accelerera en samhällsförändring
• Du vill äga en konkurrensfördel
Som Victoria Olausson själv konstaterar: ”Med en stark hållbarhetsdebatt, med medvetna konsumenter och en större efterfrågan på gröna produkter, blir det mindre intressant att vara tyst”.
Jag ska inte fortsätta fördjupa mig i innehållet i boken, utan överlämnar med varm rekommendation till dig att själv ta del av denna utmärkta introduktion och översikt i ämnet. Efter att ha läst ett par andra böcker i ämnet och inte blivit mycket klokare, slår jag igen pärmarna till ”Grön kommunikation” med en känsla av att nu äntligen har många pusselbitar fallit på plats. Jag skulle vilja gå så långt att Victoria Olausson med ”Grön kommunikation” har lyckats med konststycket att definiera begreppet miljö- och hållbarhetskommunikation. Inte i en mening eller två, men boken är en utmärkt utgångspunkt för att kunna definiera begreppet inför sig själv. Och det är inte illa jobbat, Victoria!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
