Lobbyisterna äger Almedalen

Efter tio seminarier, två partiledartal, två partiledarutfrågningar och ett pr-mingel på två och en halv dag kan jag enkelt konstatera: Det är lobbyisterna som äger Almedalen. Förvisso är det riksdagspartierna tillsammans med Gotlands kommun som arrangerar det hela. Men det är lobbyisterna i intresseorganisationerna och näringslivet som med eller utan hjälp av pr-konsulter bjuder upp till dans.

Partiernas tal, i år utförda genomgående av partiledarna, känns mer som ett pikant inslag. Det är inte därför vi här. Det här är som ett Roskilde eller Hultsfred för alla påverkare. Det handlar om att synas och träffas och få fram sina budskap på olika sätt.

Almedalen har utvecklats till ett ganska fantastiskt fenomen i dessa dagar när vi ofta pratar om ett demokratiskt underskott. Här kan alla påverkare, hög som låg, på ett enkelt sätt träffa politiker, tjänstemän och intresseorganisationer. Allt är öppet (nåja, här finns förstås massor med vip-mingel, men det mesta är faktiskt helt öppet för alla) och alla är inställda på att träffas och lyssna på varandra, att introduceras för nya människor och intressen.

De flesta seminarier är inget annat än lobbyverktyg. Politiker ”grillas” i paneler, men syftet är självklart bara att få fram arrangörens budskap. Eller som Sofia Arkelsten från moderaterna uttryckte på ett seminarium ungefär: Jag vet ju att ni ordnar det här för att ni vill ha pengar av oss politiker och att hela Almedalsveckan går ut på det.

Är det här bra eller dåligt? Precis, PR-konsultföretagens branschorganisation, arrangerade igår ett seminarium med just det temat. Är lobbying ett hot mot demokratin eller en demokratisk rättighet?

Ja, efter ett par dagar här är min slutsats ungefär som den eniga panelen: Lobbying är inte bara en demokratisk rättighet, det är som Precis ordförande Hans Gennerud uttryckte det, till och med en skyldighet. Och om lobbying, precis som fallet är i Almedalen, omges av största möjliga öppenhet kan vi förhoppningsvis även få bort den konspiratoriska aura som begreppet är förknippat med.

Almedalen är en fantastisk arena för påverkan. Som privatpersoner är vår huvudsakliga arena valen och valrörelserna. Näringsliv och intresseorganisationer har hittat sin arena i Almedalen. För mig är detta helt självklart positivt och en rejäl vitamininjektion i en annars ganska sömnig demokrati.

Politiker och beslutsfattande tjänstemän behöver den här arenan. En chans att få ny kunskap, information och reflektioner som underlag för framtida beslut. Och hade utbytet inte varit ömsesidigt hade politikerna inte varit här, då hade de självklart flytt hals över huvud.

Jag har under drygt två dagar fått möjlighet att prata med kommunalråd, riksdagsledamöter, generaldirektörer, vd:ar, presschefer, journalister, informatörer och pr-konsulter. Koncentrerat, fokuserat och inte minst, lättsamt och informellt.

Nu går jag på semester. Men jag längtar redan efter nästa Almedalsvecka.

På plats i Almedalen

I mitt senaste inlägg här på bloggen konstaterade jag att jag var asocial på nätet. Det var fyra månader sedan. Jag behöver ju inte ta mig själv så bokstavligt...

Nu är jag i alla fall på plats på Almedalsveckan - årets stora mingelfestival för alla lobbyister, politiker och pr-folk.

Regnet har strilat över Visby hela dan och lagt lite sordin över uppstarten. Den har kännts lite trevande faktiskt. Men jag inledde veckan med att besöka LRF:s och Krav:s seminarium om klimatmärkning av livsmedel - ett projekt man driver tillsammans och som snart kommer att nå oss konsumenter. Intressant fråga med många inbyggda målkonflikter. Är det verkligen per definition klimatdåligt att äta nötkött? Om man klimatmärker nötkött producerat på ett relativt klimatbra sätt, jämfört med annat nötkött, men inte ger märket till konventionellt uppfött fläskkött, som ändå ger upphov till betydligt mindre växthusgaser än det klimatmärkta nötköttet, har man då uppnått det man ville?

Pia Lindeskog från KF Konsument ställde frågan om det arbete som ligger bakom klimatmärkningen nödvändigtvis måste leda till ännu en märkning, där ansvaret faktiskt skjuts över på konsumenten? Hon har en poäng, det är lätt att bli förvirrad som konsument och gå vilse i märkningsdjungeln. Man kan ju tycka att konsumenten har rätt att kräva av handeln och producenterna ett ansvar att alltid sträva efter minsta möjliga klimatpåverkan.

Även varumärkesfrågan belystes. Hur påverkas till exempel varumärket Krav av att de ställer sig bakom ännu en märkning, eller att de tillåter någon form av tilläggsmärkning till Krav-märket? Hur blir vår syn på "vanliga" Krav-märkta varor, blir vi misstänksamma och devalverar vi automatiskt Krav-märket när det plötsligt dyker upp ett nytt och "finare" Krav-märke? Jag tror att risken finns och att Krav måste tänka till.

Märkning eller inte, om vi helt enkelt började äta mindre nötkött och slutade slänga mat i den omfattning vi gör, skulle väldigt mycket uppnås för att minska utsläppen av växthusgaser. Medan jag hör debatten om märkningens vara eller inte vara kommer jag inte från känslan av att de inblandade fokuserar på fel sak.

Minns ni kostcirkeln? Den fick jag lära mig i skolan. Kanske just därför har den alltid kännts lite väl präktig. Men om vi bara följde den skulle vi få en betydligt mer balanserad kost ur alla aspekter: både för vår egen hälsa och för klimatet.