Det är kul att vara i Almedalen. En intensiv, hänförande och upplyftande upplevelse. Samtidigt är det väldigt skönt att sitta på båten hem igen och lämna kollot bakom sig. Tre dar av mingel, seminarier, rosévin och en stekande sol är precis vad man orkar med. Här samsas yta och djup, kloka tankar och tröttande svammel, engagemang och pliktskyldiga paneler. Just nu behöver jag lite distans och tid för att sortera intrycken, men här är i alla fall min Årets Almedalslista:
Årets godaste: Kall Visby Hansapils på Donners brunn.
Årets roligaste: SIS seminarium om ISO 26000, den kommande internationella standarden för socialt ansvarstagande. Låter kanske tråkigt, men var en fullträff.
Årets tråkigaste: Jan Björklund i Efterfrågat med Lars Adaktusson och Göran Gabrielsson.
Årets hetaste: Solen.
Årets mest inbjudande: Havet.
Årets populäraste: Vi på Wirtén när vi delade ut vattenflaskor från Sydvattens kampanj Drick kranvatten på Donners plats.
Årets oväntade: Frågan ”Får jag köpa den?” om Wirténs t-shirt ”I love PR”.
Årets tröttaste: Jag på Vinäger kl 00.30 natten till tisdag stirrande ner i vinglaset undrande ”Varför tog jag ett glas till?”
Årets återseende: Erik Fager, lobbyist på Läkemedelsindustrierna. 16 år sen vi sågs.
Årets nya bekantskap: Mikael ”Prinsen från Bredäng” Trolin, oppositionell folkpartist.
Årets paffaste: Alice Bah Kuhnke tror inte sina öron när hon får en dagssegling med Briggen Tre Kronor som tack för sin insats som moderator för ett seminarium om det stundande klimatavtalet Cop 15 i Köpenhamn.
Årets mest oseriösa: Restaurang Wallers försök att ta 55 spänn flaskan för sitt karaffvatten med argumentet ”vi investerar för miljön”. Bondfångeri.
Årets sanning: ”Då blir det ingen dricks här”, fastslagen av talmannens stabs- och presschef Alf Lindberg. På ovan nämnda Wallers.
Oändligt (nåja, nästan) mycket mer om Almedalsveckan hittar du på Almedalsbloggen
onsdag 1 juli 2009
onsdag 10 juni 2009
Några råd om miljö- och hållbarhetskommunikation
Efter att ha varit på ett antal seminarier om miljö- och hållbarhetskommunikation klarnar bilden alltmer. Jag har fått min uppfattning som jag tidigare har gett uttryck för här på bloggen bekräftad. Miljö- och hållbarhetskommunikation handlar i grund och botten om att hålla sig till den goda kommunikationens grunder.
Förra veckan deltog jag i panelen på ett seminarium som Sustainable Business Hub arrangerade. Ett av de tongivande inslagen under eftermiddagen var en grupp studenter från George Washington University i Washington. De hade jämfört miljö- och hållbarhetskommunikationen från ett antal företag i USA med konkurrenter i Danmark och Sverige. Slutsatsen var väl inte helt oväntad: amerikanarna drar på mer och använder miljöargument i kommunikationen med kunderna. Svenskar och danskar vill ha precis allt på fötterna innan vi går ut med något. By the book, men kanske för försiktigt. Studenterna från Washington sammanfattade sina råd om miljö- och hållbarhetskommunikation i en rad punkter:
* Var ärlig.
* Var transparent.
* Involvera tredje part, d v s kunder och intressenter.
* Var engagerande.
* Koppla till internkommunikationen, medarbetarna är bästa ambassadörerna.
* Förankra arbetet i högsta ledningen.
Studenternas råd var ett eko från det frukostseminarium som vi på Wirtén arrangerade tillsammans med miljö- och hållbarhetsbyrån Goodpoint tidigare i maj. Där gav Rosman Jahja, ansvarig för CSR-kommunikation i Trelleborgkoncernen, i princip identiska råd.
Det verkligt intressanta är att det även är ett eko från ett seminarium om sociala medier jag var på för ett par veckor sedan. Där var råden i princip exakt likadana för de som vill börja använda sig av sociala medier mer aktivt: var ärlig, transparent, engagerad, generös med att bjuda på kunskap och råd och involvera kunder och intressenter.
Alltså: miljö- och hållbarhetskommunikation och sociala medier är en perfekt match. Bloggar och öppna forum är perfekta redskap när det kommer till miljö och hållbarhet. Bjud på kunskap och erfarenheter och bjud in till att samla kunskap och erfarenheter utifrån.
Eller vad är din erfarenhet? Kommentera gärna här på bloggen och sprid länken vidare via mail. Glöm inte att mail är den enklaste och ibland mest effektiva formen av sociala medier!
Förra veckan deltog jag i panelen på ett seminarium som Sustainable Business Hub arrangerade. Ett av de tongivande inslagen under eftermiddagen var en grupp studenter från George Washington University i Washington. De hade jämfört miljö- och hållbarhetskommunikationen från ett antal företag i USA med konkurrenter i Danmark och Sverige. Slutsatsen var väl inte helt oväntad: amerikanarna drar på mer och använder miljöargument i kommunikationen med kunderna. Svenskar och danskar vill ha precis allt på fötterna innan vi går ut med något. By the book, men kanske för försiktigt. Studenterna från Washington sammanfattade sina råd om miljö- och hållbarhetskommunikation i en rad punkter:
* Var ärlig.
* Var transparent.
* Involvera tredje part, d v s kunder och intressenter.
* Var engagerande.
* Koppla till internkommunikationen, medarbetarna är bästa ambassadörerna.
* Förankra arbetet i högsta ledningen.
Studenternas råd var ett eko från det frukostseminarium som vi på Wirtén arrangerade tillsammans med miljö- och hållbarhetsbyrån Goodpoint tidigare i maj. Där gav Rosman Jahja, ansvarig för CSR-kommunikation i Trelleborgkoncernen, i princip identiska råd.
Det verkligt intressanta är att det även är ett eko från ett seminarium om sociala medier jag var på för ett par veckor sedan. Där var råden i princip exakt likadana för de som vill börja använda sig av sociala medier mer aktivt: var ärlig, transparent, engagerad, generös med att bjuda på kunskap och råd och involvera kunder och intressenter.
Alltså: miljö- och hållbarhetskommunikation och sociala medier är en perfekt match. Bloggar och öppna forum är perfekta redskap när det kommer till miljö och hållbarhet. Bjud på kunskap och erfarenheter och bjud in till att samla kunskap och erfarenheter utifrån.
Eller vad är din erfarenhet? Kommentera gärna här på bloggen och sprid länken vidare via mail. Glöm inte att mail är den enklaste och ibland mest effektiva formen av sociala medier!
fredag 22 maj 2009
Den långa PR-svansen
Har precis läst ut Chris Andersons ”The long tail”. Jo, jag vet, lite senfärdigt, men till alla er som ännu inte läst den: se till att få det gjort. Finns på svenska i billig pocket.
Kort-kort resumé: Den långa svansen är alla nischer som har blivit fullt tillgängliga tack vare digitaliseringen och internet. Chris Anderson driver tesen att hittarnas tyranni är över. Svansens huvud, som består av exempelvis hitlåtar, storfilmer, bred tv-underhållning med mera, tappar i betydelse, eftersom den långa svansen av småsäljare innebär enorma ekonomiska möjligheter. Digitaliserade produkter har ju noll i lagerkostnad. Dessutom finns de där ute. Hela tiden. Vi har i princip tillgång till all information hela tiden.
Det här kräver smarta filter som sållar i denna kakafoni och hittar precis det vi är intresserade av. Vi har fått det i form av Google, iTunes, nätbutiker som rekommenderar andra varor som kunder med samma smak har köpt etcetera.
Vi i PR-branschen, journalister och bloggare har fått Newsdesk som det smarta filtret. Newsdesk är inget annat än en tillämpning på det fenomen Chris Anderson kallar den långa svansen.
Medielandskapet är idag uppochnervända världen jämfört med för bara tio år sedan. Då, före internets stora genombrott, var tidningarnas nyhetschefer det stora filter genom vilket nästan all information sållades och värderades. Redaktionerna hade makten att bestämma vad vi skulle få veta. Nyheter kablades ut, vi fick ta vad som gavs.
Idag är det vi mediekonsumenter som har makten. Utbudet av kanaler och källor är i det närmaste oändligt. Vi kan enkelt med hjälp av RSS-flöden skräddarsy vårt eget nyhetsflöde och mixa bäst vi vill med redaktionella källor, bloggar och ursprungskällor som företagsinformation, politiska utsagor med mera. I det läget kan inte redaktionerna längre bara vara en bred nyhetsförmedlare. Tidningarna måste profilera sig. Ge läsaren en anledning att fortsätta låta deras redaktioner vara filter i informationskakafonin.
Vi i PR-branschen måste också förhålla oss till detta nya landskap. I en tid när alla, inklusive journalisterna, har tillgång till (nästan) all information alltid, duger det inte att bara med hagelsvärmsteknik spruta ut pressmeddelanden till allt och alla samtidigt. Vem hör? Vem ser? Vem orkar?
Även journalisterna är i skriande behov av filter. Som Google. Och Newsdesk, där inget skickas ut i blindo. Istället läggs pressmeddelanden ut på sajten. Journalister och bloggare prenumererar sedan på olika ämnesområden efter eget intresse. Följden blir att den smalaste av smala nyheter hittar fram till exakt rätt personer, bortom de kända och enkelt identifierade redaktionerna. Och inte bara på redaktionerna, utan även utanför, till alla som kan vara intresserade. Eftersom Newsdesk sökordsoptimerar allt för – just det, Google. Simsalabim så når vi PR-konsulter ut till ALLA som är intresserade av just den uppdragsgivarens lilla eller stora specialitet. Alla de där ute i den långa svansen som tidigare ansågs ointressanta. Men som i själva verket utgör basen för de flestas verksamheter.
Det är lysande. Nästan lite skrämmande. Google börjar likna ett orakel. Det är inte utan att jag börjar tänka på artificiell intelligens.
Kort-kort resumé: Den långa svansen är alla nischer som har blivit fullt tillgängliga tack vare digitaliseringen och internet. Chris Anderson driver tesen att hittarnas tyranni är över. Svansens huvud, som består av exempelvis hitlåtar, storfilmer, bred tv-underhållning med mera, tappar i betydelse, eftersom den långa svansen av småsäljare innebär enorma ekonomiska möjligheter. Digitaliserade produkter har ju noll i lagerkostnad. Dessutom finns de där ute. Hela tiden. Vi har i princip tillgång till all information hela tiden.
Det här kräver smarta filter som sållar i denna kakafoni och hittar precis det vi är intresserade av. Vi har fått det i form av Google, iTunes, nätbutiker som rekommenderar andra varor som kunder med samma smak har köpt etcetera.
Vi i PR-branschen, journalister och bloggare har fått Newsdesk som det smarta filtret. Newsdesk är inget annat än en tillämpning på det fenomen Chris Anderson kallar den långa svansen.
Medielandskapet är idag uppochnervända världen jämfört med för bara tio år sedan. Då, före internets stora genombrott, var tidningarnas nyhetschefer det stora filter genom vilket nästan all information sållades och värderades. Redaktionerna hade makten att bestämma vad vi skulle få veta. Nyheter kablades ut, vi fick ta vad som gavs.
Idag är det vi mediekonsumenter som har makten. Utbudet av kanaler och källor är i det närmaste oändligt. Vi kan enkelt med hjälp av RSS-flöden skräddarsy vårt eget nyhetsflöde och mixa bäst vi vill med redaktionella källor, bloggar och ursprungskällor som företagsinformation, politiska utsagor med mera. I det läget kan inte redaktionerna längre bara vara en bred nyhetsförmedlare. Tidningarna måste profilera sig. Ge läsaren en anledning att fortsätta låta deras redaktioner vara filter i informationskakafonin.
Vi i PR-branschen måste också förhålla oss till detta nya landskap. I en tid när alla, inklusive journalisterna, har tillgång till (nästan) all information alltid, duger det inte att bara med hagelsvärmsteknik spruta ut pressmeddelanden till allt och alla samtidigt. Vem hör? Vem ser? Vem orkar?
Även journalisterna är i skriande behov av filter. Som Google. Och Newsdesk, där inget skickas ut i blindo. Istället läggs pressmeddelanden ut på sajten. Journalister och bloggare prenumererar sedan på olika ämnesområden efter eget intresse. Följden blir att den smalaste av smala nyheter hittar fram till exakt rätt personer, bortom de kända och enkelt identifierade redaktionerna. Och inte bara på redaktionerna, utan även utanför, till alla som kan vara intresserade. Eftersom Newsdesk sökordsoptimerar allt för – just det, Google. Simsalabim så når vi PR-konsulter ut till ALLA som är intresserade av just den uppdragsgivarens lilla eller stora specialitet. Alla de där ute i den långa svansen som tidigare ansågs ointressanta. Men som i själva verket utgör basen för de flestas verksamheter.
Det är lysande. Nästan lite skrämmande. Google börjar likna ett orakel. Det är inte utan att jag börjar tänka på artificiell intelligens.
tisdag 17 mars 2009
Miljökommunikation riskerar bli ett nytt buzzword
Var på ett heldagsseminarium om hur rätt klimatkommunikation kan stärka varumärket förra veckan. Och min känsla förstärks: miljö- och klimatkommunikation är på väg att bli ganska innehållslösa buzzwords. Osäkerheten är stor kring begreppen. Som sociala medier. Eller ”den nya ekonomin” (kommer ni ihåg?). Eller för all del ”strategisk kommunikation”. Begrepp som konsulter som jag har mycket att tjäna på att sprida dimridåer kring. Skapa osäkerhet kring. Bygga en mystik kring en påstådd specialkompetens.
Jag vill påstå att det är mycket kejsarens nya kläder över de här begreppen. Miljökommunikation till exempel. Vad krävs för att kommunicera miljö specifikt som skiljer från annan kommunikation? Inte mycket. I grund och botten är det samma regler som vid all annan kommunikation: gör först, kommunicera sedan. Se till att vara trovärdig. Ljug inte. Var kreativ. Hitta kommunikativa symbolhandlingar som kan lyfta fram det verkliga miljöarbetet bakom.
Känner du igen det? Visst, grundläggande regler inom all företagskommunikation och allt varumärkesarbete. Sedan är det såklart närmast en förutsättning att ha en bra omvärldsanalys och kunskap om grundläggande miljöfrågor, vilka regleringar, lagar, certifieringar med mera som finns inom miljöområdet. Följa med i nyhetsflödet och ha koll på media som bevakar miljöfrågor. Sådant som följer naturligt av ett miljöengagemang och inte minst genom erfarenhet från området.
Det finns ingen magisk ask med miljökommunikationens hemligheter som konsulten öppnar i all hemlighet på byrån. Vad som krävs är intresse, engagemang och en hel del vardagsgrått arbete. Som att plöja regeringens klimat- och energiproposition - vilket jag ska kasta mig över nu. Måste bara hitta några tidsluckor i almanackan först!
Jag vill påstå att det är mycket kejsarens nya kläder över de här begreppen. Miljökommunikation till exempel. Vad krävs för att kommunicera miljö specifikt som skiljer från annan kommunikation? Inte mycket. I grund och botten är det samma regler som vid all annan kommunikation: gör först, kommunicera sedan. Se till att vara trovärdig. Ljug inte. Var kreativ. Hitta kommunikativa symbolhandlingar som kan lyfta fram det verkliga miljöarbetet bakom.
Känner du igen det? Visst, grundläggande regler inom all företagskommunikation och allt varumärkesarbete. Sedan är det såklart närmast en förutsättning att ha en bra omvärldsanalys och kunskap om grundläggande miljöfrågor, vilka regleringar, lagar, certifieringar med mera som finns inom miljöområdet. Följa med i nyhetsflödet och ha koll på media som bevakar miljöfrågor. Sådant som följer naturligt av ett miljöengagemang och inte minst genom erfarenhet från området.
Det finns ingen magisk ask med miljökommunikationens hemligheter som konsulten öppnar i all hemlighet på byrån. Vad som krävs är intresse, engagemang och en hel del vardagsgrått arbete. Som att plöja regeringens klimat- och energiproposition - vilket jag ska kasta mig över nu. Måste bara hitta några tidsluckor i almanackan först!
söndag 7 december 2008
Statens kluvna tunga i klimatfrågan
Var på Naturvårdsverkets Klimatforum förra veckan. Väldigt bra program. Intressanta, relevanta föredrag. Bra diskussioner.
Men någonting känns väldigt konstigt. Här står statliga Naturvårdsverkets experter och med engagemang och eftertryck visar hur viktigt och bråttom det är att vi lägger om livsstil. Att ansvaret inte bara ligger på individnivå, utan att det också handlar om att undanröja systemfel. Fel som politikerna ytterst har ansvar för att få bort. Samtidigt bryter lika statliga Vattenfall brunkol så det ryker i Tyskland. Skövlar hela byar för att låta dagbrotten breda ut sig.
Hur kan man förvänta sig att vi enskilda ska lägga om hela vår livsstil när staten talar med djupt kluven tunga? Vad är det för mening att staten låter experter utreda och göra väl underbyggda (larm)rapporter när den samtidigt undergräver allt vad gäller klimatarbete genom att elda på brunkolsindustrin i Tyskland?
Fredrik Reinfeldt förklarar i en intervju i Sydsvenskan att staten inte ska lägga sig i och styra Vattenfall. Det är koncernledningens uppgift, inte ägarens, menar Reinfeldt. Goddag yxskaft Fredrik. Det hörs på namnet vad en styrelse ska göra: styra. Överlåter man det till ledningen, då blir det som i Skandia.
Det hela är sorgligt, beklämmande och patetiskt. Men Klimatforum var ändå en bra dag. En i princip fullsatt aula på Stockholms universitet, 1 100 personer var samlade. En av dem var Reinfeldts miljöminister, Andreas Carlgren. Men Vattenfall stod inte nämnt i hans manus. Undra på det.
Men någonting känns väldigt konstigt. Här står statliga Naturvårdsverkets experter och med engagemang och eftertryck visar hur viktigt och bråttom det är att vi lägger om livsstil. Att ansvaret inte bara ligger på individnivå, utan att det också handlar om att undanröja systemfel. Fel som politikerna ytterst har ansvar för att få bort. Samtidigt bryter lika statliga Vattenfall brunkol så det ryker i Tyskland. Skövlar hela byar för att låta dagbrotten breda ut sig.
Hur kan man förvänta sig att vi enskilda ska lägga om hela vår livsstil när staten talar med djupt kluven tunga? Vad är det för mening att staten låter experter utreda och göra väl underbyggda (larm)rapporter när den samtidigt undergräver allt vad gäller klimatarbete genom att elda på brunkolsindustrin i Tyskland?
Fredrik Reinfeldt förklarar i en intervju i Sydsvenskan att staten inte ska lägga sig i och styra Vattenfall. Det är koncernledningens uppgift, inte ägarens, menar Reinfeldt. Goddag yxskaft Fredrik. Det hörs på namnet vad en styrelse ska göra: styra. Överlåter man det till ledningen, då blir det som i Skandia.
Det hela är sorgligt, beklämmande och patetiskt. Men Klimatforum var ändå en bra dag. En i princip fullsatt aula på Stockholms universitet, 1 100 personer var samlade. En av dem var Reinfeldts miljöminister, Andreas Carlgren. Men Vattenfall stod inte nämnt i hans manus. Undra på det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
